Random Ranelid

Det har alltså visat sig vara svårt att få tag i Synden. Coolt att Peter lyckades få kontakt med mannen själv, och att han svarar är ju respekt i sig - nu måste vi ju läsa Björn Ranelid.

Jag föreslår således ett random Ranelid - dvs, ni väljer valfri bok med herr Ranelid inför nästa träff. Anledningen till att jag valde Synden var just för att han fått Augustpriset för denna men det hade kunnat vara vilken annan bok som helst. Jag vet inte om jag kommer att välja Synden eller annan bok, låter det vara en hemlighet.

När vi träffas nästa gång kanske vi har fyra böcker att diskutera? Kanske en? Kanske två eller rentav tre? Spelar ingen roll - ett nytt grepp som vi kanske kan pröva?

Vad säger Ni? Var och en väljer en bok av Björn Ranelid som de läser ut och tar med sig till nästa träff - så får vi se vad vi har att prata om! Det blir som att öppna ett kinderägg; flera överraskningar i en!

Åtagande

Nu tar jag tag i Synden!

Den förlorade symbolen - utan att röja något om innehållet Peter!

Sommaren är slut, jag börjar jobba imorgon. Gaaaah! Vill avsluta och gör detta genom att läsa ut de sista sidorna i Dan Browns Den förlorade symbolen.

Låt mig kalla den deckare, okej. Och det är säkert snobbigt att klaga på sådana, men många deckare kan jämföras med en bottenlös tunna! Man läser och tar in informationen men den rinner ut lika fort som den kom in, och när man vänt sista bladet är man lika tom som när man började - bortsett från skrapet som fastnat på sidorna. Dan Browns böcker ger lite mer på just den punkten, och det är väl just därför de säljer så förbaskat bra?

Således, det positiva med att läsa Dan Brown är känslan av att bli utbildad under tiden. Det är lite som att sitta på en föreläsning i thrillerformat. Man lär sig saker samtidigt som Brown lägger ut en förutsägbar räls till intrig. Hjälteakademikern Robert Langdon funderar och spekulerar i kilometerlånga utläggningar samtidigt som tiden är knapp och boven närmar sig sitt mål. Tah-dah!

Det som dock är förvånandsvärt konstigt med den här boken är hur lite jag vet om huvudpersonen trots att berättelsen tar plats och kräver 600 sidor. Robert Langdon är näst intill genomskinlig, och hade det inte varit för att Tom Hanks spelat denne på vita duken hade han reducerats till en polotröja och en Musse Pigg-klocka. Robert Langdon maler på om sina symboler men känns ungefär lika levande som en kartongkopia av Hanks. Inga känslor, på sin höjd en klapp på kinden för att visa uppskattning. Jag undrar om Langdon någonsin kramat någon eller känt ett lyckorus som inte har med lösandet av ett sudoku att göra?

Fast visst ska han vara lite träig, men det vore ju roligare om han var mänsklig. Författaren jobbar dock stenhårt med boven men lyckas inte riktigt få till en riktigt människa där heller. Men den korthuggna CIA-kvinnan Sato är dock en ganska rolig karaktär.

Kiosksvältare eller inte! Bladvändare? Spänningslitteratur? Bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt! Det var delvis en bladvändare men till sist röttnar man ju på de dramatiska gesterna som avlsutar varje kapitel, och även om det bjöds på en och annan 'aha'-upplevelse med efterföljande abstinens att googla kände jag mig ganska tom efteråt.

Bortsett det där skrapet på sidorna då.