Handlingen finns det inte mycket att säga om; tre halvförsupna och dekadenta medelålders män bosatta i London vaknar upp, något bakfulla, som de har för vana att göra, en sommardag, och finner vardagen just nu på tok för tråkig för att uthärda, något måste hittas på. De bestämmer sig för en båtfärd på Themsen. Härpå följer storslagna förberedelser, med stort fokus på mat och dryck, och en bisarr dialog där de inblandade kommer med den ena idén knäppare än den andra. Och det är här någonstans som det extraordinära kliver fram; i de psykotiska men samtidigt sanna resonemangen om saker och tings förhållanden, möjliga och omöjliga resultat och hur och varför man bör göra si eller så. Jerome låter karaktärerna vända och vrida på saker så banala att de till slut verkar viktiga. Vi får genom dialogen möta män som har en så snäv världsbild att det känns som vi tittar i ett förstoringsglas på pyttiga små insekter som dödar för ett halvdött grässtrå. Jag tänker tillbaka på Swifts Gulliver, som när han i Lilleputtarnas land bevittnar deras krigande över bagateller. Dialogen, som på ett genialt sätt beskriver de tre männens alla tillkortakommanden, sneda moral och extrema navelskådning är det som gör hela boken. Handlingen med båtfärden är bara ett kuliss, ett sätt att försätta karaktärerna i en svårhanterlig verklighet som utmanar deras nonchalanta livsinställning.
Under 90-talet blev "Slackern" populär i amerikanska ungdomsfilmer. Jerome K Jerome var hundra år tidig med sin Slacker-lit.
Boken har filmatiserats med Ernst Hugo Järegård, och jag ska nog ge den en chans också, även om risken att bli besviken är stor. Ernst är ju grym och boken likaså. Men vi vet ju alla vad som händer när ord blir film.
