Ronja Rövardotter

Minns ni när ni läste den här sist? Kanske har ni inte ens läst den utan minns Tage Danielssons utmärkta filmatisering av denna underbara Astrid Lindgren-saga. Handlingen behöver vi kanske inte dra igenom men nämner sköna rövare som Skalle-Pär, Lill-Klippen och andra karaktärer - som mamma Lovis och pappa Mattis; denne någor bångstyrige rövarhövding.

Har precis läst den för min dotter, och som högläsningsbok är en oslagbar. Har tidigare testat kapitelböcker med henne men först med denna kom vi till slutet. Rekommenderar den - både för stora och små, men akta er för alla grådvärgar, de underjordiska samt vildvittrorna som vill klösas till blodet sprutar.

Blod, död, självmord, bokbord och så Jenny

Förra helgen klev jag in på Bahaus för att få hjälp med tapeter eller målning (hade nämligen inte bestämd om jag skulle måla eller tapetsera om) men gav upp efter en stund då personalen behandlade en som den där jobbiga killen med panflöjten på tunnelbanan. Tack men nej tack. Korta svar på frågor, precis som om de tänker ”tror du jag jobbar här för att det är kul eller?”. Nej, det gick inte att få hjälp!

Istället ramlade jag in på Ica Maxi där jag snubblade på ett låg uppdukat bokbord med en massa titlar märkta ”tio kronor”. Klev mer eller mindre över bordet i jakt på ett pringlesrör och ett sexpack nödraketer, när jag i klivet upptäckte Jonas Gardells Jenny. Tio spänn, va fan, och så fastnade jag (ståendes med ett bokbord mellan benen).

Har givetvis läst Gardells En komikers Uppväxt och försökte mig på att följa med i Aftonbladets bilageföljetong av Ett ufo gör entré en gång i tiden, men vem orkar hålla reda på alla dessa bilagor. Igen såklart, så de köper boken istället. Det gjorde inte jag men jag gillar Gardell (han skriver ju sådär enkelt och stilrent) så Jenny är värd tio spänn. Den utspelar sig ett antal år efter nämnda historier – har inte läst den ännu men kommer att göra det.

Vidare fastnade jag för titeln Blod & Död av Jens Ganman. Författarens namn kändes bekant, och mycket riktigt skrev han Mess – en slags roman om sms: ande och pudelrock. Den har jag inte läst men hört talas om, så givetvis lade jag ner Blod & Död i korgen. Detta trots den urvattnade storyn om Amerikas tio farligaste kriminella (läs seriemördare) som i bästa Robinson-anda sätts på en ö full med kameror. Samtidigt delas det ut obegränsat med droger och vapen och så dränker man de stackars deltagarna i vidrigt dålig popmusik och ännu sämre skräckfilm (en jätteskärm placerad mitt på ön visar skräckfilm dygnet runt). Men, berättarjaget Dr Butterworth är dock en intressant prick och på det hela taget verkar det vara en riktigt välskriven historia – har bara läst trettiotalet sidor. Återkommer förmodligen i ämnet!

Och så har jag precis börjat med Kollektivt självmord. Den är riktigt underhållande, och jag vet inte varför jag inte läste ut den då jag påbörjade den för flera år sedan. Han har en skön stil Paasilinna – minns att Harens år var jävligt rolig. Ser fram emot finsk råbarkad humor; sköna skröna! Ja, och i tjänsten läser jag en bok med mina sjuor och en jävla massa noveller med mina åttor, så det finns ju annat att läsa också - om det skulle bli tråkigt.

Så, nu har jag ordbajsat klart – och så en fråga: när träffas vi? And by the way, jag har nu bestämt mig för att måla - det känns lättast. När jag nu ska hinna med det!

Skumtimmen - Johan Teorin

Har för någon dag sedan vänt sista bladet i denna bok. Jag känner redan att den här boken kommer jag inte att minnas speciellt länge. Mina förväntningar var nog ganska höga då jag hört folk ställa den jämt med John Ajvide Lindqvists "Människohamn" vilket jag inte på något sätt kan förstå. Människohamn ter sig som en putsad pokal på bästa platsen i hyllan mot Skumtimmen som står dammig på en mindre bra plats.

Jag vill absolut inte såga Skumtimmen även om det är kul att såga för sågandets skull. Men jag drogs aldrig riktigt med i berättelsen. Den hade upplägg på riktigt fina avsnitt men det blev liksom halvdana tå-fjuttar istället för kraftiga vristar.

Jag kan ändå rekommendera Skumtimmen till folk som gillar deckare. Den är bra. Men inte bättre än så.

Mot nästa bok...

Osynliga händer utläst

Jag ljög i mitt förra inlägg! Började visserligen med Stormland men fastnade istället i deckaren Osynliga händer. Lättläst och enkelt, lite hårdkokt språk men när jag läst ut den fanns bara en känsla av tomhet och ett "jaha". Sedan kastade jag in den i bokinkastet utanför bibblan och glömde bort den. Det tycker jag ni också ska göra! Överskattat norskt skit, med andra ord.

Sent men till sist!

Inom kort sa jag, men saker jag redan borde ha gjort hade hopat sig och stod i min väg. Tänkte jag skulle välja en kort snabb bok så att vi hinner träffas innan vintern sveper sin vita slöja över oss, men så fastnade jag för den här. Hoppas ingen har läst den och att vi kan avverka den lite rappt.

Alltså: Kollektivt självmord av Arto Paasilinna.

Klara, färdiga -GÅ!

Dekadent val

När antalet uppsatser jag måste läsa eller borde läst för längesedan ökar blir mitt litterära intresse ansenligt större; det väcker en gränslös läslusta och jag går omvägar för att snubbla in på biblioteket efter jobbet och hittar nästan alltid någonting intressant på nyhetshyllan.

När jag sedan står där med handen på Herta Muller ser jag plötsligt två böcker som placerar nobelpristagarinnan på min ”att läsa senare”-lista. Å ena sidan norrmannen Stig Sæterbakkens kalla noirdeckare Osynliga händer, som verkar intressant för att intrigen ter sig lika smutsig och dekadent som vädret i slaskiga oktober. Å andra sidan islänningen Hallgrimur Helgasons Stormland. Helgason trollband mig med sina sannslösa utläggningar i dagdrivarskildringen 101 Reykjavik för över tio år sedan (tror jag) – den boken skulle hamna på listan om jag gjorde en över bästa böcker jag läst. Kanske skulle jag omvärdera Helgasons dekadenta prosa om jag läser om den, men i minnet är det en klassiker och får så vara (men undvik filmen).

Två motsatser de här två, där den förstnämnda håller sig med korthugget hårdkokt deckarspråk och den andre raljerar om allt och inget, på ett (förmodligen) underhållande och komiskt sätt. Hur som helst – vet nu inte vilken av dessa böcker jag ska börja med men bestämmer mig för att läsa första meningen i varje och sedan ta ett beslut. Således;

Osynliga händer:

”I mer än ett dygn hade jag vetat att jag skulle besöka henne, det försvunna barnets moder.”

Stormland:

”’Förbannade jävla halvidioter’, svor Böddi tyst när han steg ut på parkeringen vid Nordvästgymnasiet.”

Ahhh, jag tror att det är avgjort: börjar med Stormland.

Juliet, Naked

Så, nu har jag läst ut Nick Hornbys senaste Juliet, Naked och även om titeln utlovar naket så lär ni bli besvikna, om det nu är så att det är naket ni vill ha. Som Hornbyroman är den dock alldeles utmärkt - långt ifrån hans bästa men ändå riktigt bra. En slags tillbakagång till musiken och nörden; ni minns High Fidelity. Fast allra bäst är Hornby själv - han skriver så bra att om han lät karaktärerna diskutera telefonstolpar så skulle det ändå bli naturligt och intressant. Hade glömt att han är grym på dialog, och allt det där andra också.

Den här boken handlar främst om skivan Juliet av Tucker Crowe. Det var Crowes mästerverk och sista plattan innan han nån gång på åttiotalet ställde in en turné och sedan försvann från rampljuset. Detta har i sin tur skapat mytbildning; Crowe gick in på en toalett, fick en uppenbarelse och har sedan dessa sysslat med vad det nu var hans uppenbarelse gick ut på. Det skrivs inlägg på nätet och enligt några personer är Crowe mer lysande än Bob Dylan, fast för den stora massan är han relativt okänd. Det missförstådda geniet, typ.

Boken följer Duncan (världens stösta Tucker Crowefan) och Annie (som fått sin beskärda del av Crowe genom att leva tillsammans med Duncan) och när skivbolaget bestämmer sig för att släppa en demoversion av Tuckers mästerverk Juliet (Juliet, naked) går deras åsikter isär. Duncan hyllar den i ett inlägg på sin hemsida vilket får Annie att för första gången skriva en recension där hon menar det motsatta. Vidare ifrågasätter hon relationen mellan henne och Duncan och inser att hon slösat bort sin ungdom på en insnöad musiksnubbe - eller kanske främst en snubbe utan ambitioner.

Ska inte avslöja för mycket men när författaren efter ett par kapitel introducerar Tucker Crowe är han allt annat än mystisk. Han visar sig vara någonting helt annat än vad Duncan och hans "Crowlogists" inbillat sig, och som av en händelse får Tucker och Annie kontakt via mejl. Sedan utvecklar sig en riktigt humoristisk Hornbyhistoria.

Det hela känns faktiskt som en sån där trivsam komedi med Hugh Grant i huvudrollen, fast på ett positivt sätt (även om jag inte tror att just Grant skulle passa i någon roll, men ni fattar kanske vad jag menar?) och man sitter och småler stundtals. Skön läsning med andra ord, och det enda som känns snopet när bokens sista sida är läst är att man inte kan lyssna på den där förbannade plattan - för Tucker Crowe är ju en påhittad artist och Juliet ett påhittat album. Gaaah, fast när jag läser om det känns det som en klassiker - inte minst sista låten "You and Your Perfect Life".

Ett förslag

Okej, jag har ett förslag. Eftersom det var typ hundra år sedan jag läste ut Anders Paulrud-boken känns det inte som om kommande diskussion blir givande. Istället tycker jag att vi går vidare - pang på nästa bok bara! Sedan kan man ju kommentera Paulruds bok här på bloggen; skriv en kommentar; ett eget inlägg; en låt; en dikt eller något annat. Whatever!

Jag tycker att boken var grymt bra, kanske främst för att den utspelar sig på en plats jag känner igen samt kan känna igen mig och skratta med karaktärerna. Den var också ovanligt välskriven och lättläst på ett POSITIVT sätt. Jag gav den högsta betyg (japp, det var jag) och kanske var det att ta i, men vad fan .... jag är en ganska skeptisk jävel annars så varför inte låta mig vara positiv nån gång.

Således, vems tur är det och vad säger ni om mitt förslag. Fyra veckor från det att inlägget om nästa bok publiceras träffas vi - eller?

Bury My Heart At Wounded Knee

Vet inte hur man bäddar in en video i detta fasansfulla bloggverktyg - det har gått tidigare men inte nu. Nåja, länkar till en låt Ni alla kanske kan lyssna på med ett lätt smil på läpparna. En stompig indianhistorisk Tracy Champman-aktig liten visa. Och hur många låtar börjar med en textrad som denna:

"Indian legislations on the desk of a do-right Congressman, Now he don't know much about the issue so he picks up the phone and he asks advice from the Senator out in Indian country".

Buffy Sainte Maries "Bury My Heart At Wounded Knee"hittar du om du klickar på denna länk!

Detta i väntan på att vår kära cirkel ska börja rulla igen!

I väntan på vaddå? upptäcker jag Juliet, Naked!

Frisaga tycks ha tagit en liten vintervila, och det är okej; vi har alla mycket att göra och sanningsenligt ska jag säga att det inte bläddrats blad speciellt mycket senaste tiden. ”Det är mycket nu” och allt det där, men kanske blir det ändring på det nu?

Men, först, vill jag förklara varför det där sista Paulrud-inlägget inte publicerades (som om ni satt och väntade, ehhh?) vilket jag tidigare utlovat. Det beror på att jag stupade tio sidor in i Inbjudan till sorg! Insåg att jag här hade att göra med en karaktär i övre medelålderns överkant som ojade sig över att han inte vågade prata med kärringen som kom med bokbussen varannan månad. Pallade inte ännu en sån där ”jag är ensam”-historia med en man i första person medelålder.

Och så hittade jag Sara Stridsbergs Drömfakulteten på rea, och den verkar bra och allt det där men tappade fokus och kunde inte läsa. Det är väl hösten antar jag?

Men så sprang jag på den där författaren igen, i fredags. Han, vars böcker jag alltid slukat och aldrig orkat vänta på att de ska översättas utan nästan alltid läst på engelska, och det är ju också att föredra. Han har inte skrivit några dåliga böcker, även om även han haft toppar och dalar, och skriver alltid så där ledigt och lättläst fast med stil och finess. Ja, jag pratar om Nick Hornby och påstår inte heller att jag sprang på honom i egen hög (tja, låg är kanske ett bättre ordval) person men hans senaste bok fanns på biblioteket. Hade ingen aning om att Hornby kommit ut med en ny bok, så jag slet åt mig den i sån hast att kärringarna på bibblan sköt ner hakorna och tittade över glasögonen.

Har bara läst tre kapitel i Juliet, Naked men Hornby är tillbaka i god form. Den handlar om paret Annie och Duncan (runt 40) som egentligen bara har en sak gemensamt; artisten Tucker Crowe. Duncan är ett hängivet Tucker Crowe-fan, har en egen hemsida och skriver texter i forum om artisten, medan Annie börjar inse att de egentligen inte är så lika utan bara har Crowe gemensamt – och dessutom egentligen inte ens där ser saken på samma sätt.

Tucker Crowe är artisten som plötsligt, i slutet av åttiotalet, kommer ut från en toalett mitt under pågående turné och bestämmer sig för att lägga av. Sedan dess har han varken gjort musik eller haft kontakt med media, och spekulationerna om vad som hände på toaletten sträcker nu ut sig i ändlösa trådar i forum på nätet. Tja, i alla fall av ett hundratal personer, för Tucker Crowe är relativt okänd för den stora massan. Men för Duncan är han ett oförstått geni som är bättre än både Cohen, Keats och Dylan.

Boken börjar med att brittiska paret Annie och Duncan besöker New York och den toalett där allt hände. Sedan utvecklar sig en rad olika händelser, men relativt trygg i god Hornbymiljö. Och hittills känns det som en riktigt Hornbyklassiker på hemmaplan i musikvärlden, fast om den kommer upp i tidigare alsters nivå är svårt att säga.

Återkommer i ämnet, och om ni nu inte vet vad ni ska läsa eller vill få fart på läsningen så finns det alltså en ny Hornby där ute. Om ni inte läst något med Hornby så rekommenderar jag High Fidelity, How To Be Good eller Falling Down. För ni har väl läst Fever Pitch?

Lägeskontroll

Hur ligger ni till med "Som vi älskade varandra"?

Dan Brown har just släppt en ny bok (Lost symbol) tror jag den heter. Borde vara bra... eller borde den verkligen det? Han kanske har satt sin sista varma puck. Vad tror ni?

Gotchax

Jobb + läsa = osant!

Erkänner mig sist och sämst! Jag har inte läst ut boken. Jag har inte läst ut boken! Jag har inte läst ut boken. Det finns tid men den är så inklämd, så söndertrasad, så minituöst utspridd på dygnets alla delar likt en klusterbomb som briserat i en ovanligt mjuk människas inre så jag har inte förmått mig till att påbörja detta "nål-i-en-höstack-uppdrag". Ber ödmjukast om ursäkt och önskar således en veckas uppskov eller så. Vadhelst herrarna kan tänka sig att gå med på.

Det regnar i Wimbledon

Det tar längre tid att läsa den här boken och det beror på olika saker, men jag kommer inte riktigt in i den. Kanske ska man läsa den i ett svep och inte småsnuttar medan pastan kokar upp eller när barnen slåss om badankan i badkaret? Det regnar i Wimbledon är Anders Paulruds debut och denna gång skriver han inte i första person utan i tredje. Fast på baksidan står det att "det här är en sann berättelse" och att "fiktion behöver ett visst mått av trovärdighet". Och så heter huvudpersonen Alter! Alter ego kanske?

Precis som boken om Sofia Karlsson handlar den om kärlek och svek och består till stor del av dagboksliknande poetiska inlägg. Tja, poetiska är väl kanske att ta i men ibland är det riktigt vackert uttryckt fast det är återigen inte speciellt muntert. Och så en del snusk, som "Efteråt; som om något i grunden ordlöst vällde fram ur honom tränger han in i henne bakifån; en klibbig värme och han låser fast henne, fuktar henne med sin saliv, ser de silverfärgade fjunen i hennes ryggslut, hur de får liv av den svaga vinden som letar sig in i rummet".

Alter sitter på rummet och röker. Tänker, funderar medan tennisen har uppehåll på grund av regn. Han tänker på Sigrid och hur hon försvann. Ja, jag ska inte avslöja allt för mycket av handlingen. Det är ganska bra men ändå mest ...... hittar inte orden .... ältande, kanske? Lite som i Sofiaboken. Fast vackert och stämningsfullt stundtals. Sedan tar det slut och som läsare känner man sig kanske inte helt tillfredställd. Nej, jag vänder mig om och lyfter upp nästa bok - vilken inte heller verkar vara speciellt munter.

Nästa bok: Inbjudan till sorg

Midsommarkransens drottning

Om jag vetat vad jag vet nu hade jag kanske letat efter henne när jag nyligen besökte kransen. Sofia Karlsson, Midsommarkransen drottning, och tillika huvudämnet i Anders Paulruds roman Kärleken till Sofia Karlsson. Vet inte om hon existerar, ens under annat namn, men boken handlar om Anders i femtioårsåldern som arbetar i tidningsbranschen och nyligen har opererat bort en knytnävstor tumör ur huvudet.

Han beger sig iväg på en pilgrimsfärd eftersom en ängel besökt honom och berättat att Sofia finns vid världens ände. Så nu går han för sitt liv, och tänker igenom livet och kärlekshistorien med den 26 år yngre kvinnan. Det är nattsvart rakt igenom och jag tror att jag läste den fort för att det blev lättast så - men det är alldeles för bra för att sluta läsa. Fast på ett vis är boken fylld av manlig självömkan och slår ibland över - kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker. Det är iallafall en historia om livskris och avsked; hur den yngre kvinnan lämnar en äldre man för att hon inte ser någon framtid i honom. En kärlekshistoria; smärtande verklighet och återblickar.

Det här är ingen feelgood-litteratur men ändock läsvärd. En kärlekshistoria utan sockersött slut fast som ändå någonstans sluta trovärdigt lyckligt. Tja, eller iallafall trovärdigt och på ett sätt som den kanske måste. Och förhoppningsvis medvetet självömkande.

Nästa bok: Det regnar i Wimbledon

Jaha ..... Det är efteråt nu!

Vill inte på något sätt stressa Er, men jag har läst ut boken nu (stamp stamp). Sparar omdömen till senare men det ligger tre andra Paulrudromaner på bordet och väntar. Kanske ska jag ta och börja med Inbjudan till sorg? Eller kanske Kärleken till Sofia Karlsson. Fast Det regnar Wimbledon har ett skönt omslag.

Kämpar fortfarande med Marylin Manson-boken. Vet inte ens om jag pallar läsa ut den; känns krystat och i efterhand påhittat - som om han själv vill framstå som killen hela vecka; ni vet den där som kom på allt och gjorde alla de där crazy tokiga grejerna. Lite Ignatius helt enkelt - galet och självgott. Exempel? Tja, boken börjar med berättelser om Manson och hans kusin som gömde sig bakom trappan när morfar (eller var det farfar?) runkar i en strumpa iklädd kvinnokläder. Och så fortsätter det med klosterskola och annat som byggde upp denna rebelliska artist. Hela tiden Manson i förgrunden och liksom hur han styr alltihop. Ibland lika fånigt som Gene Simmons bok Kiss & Make Up (underbar titel dock) där "jaget" tar på sig alla möjliga bedrifter, bl.a. hävdar den gode Simmons att han upptäckte Van Halen. Fast, Simmons bok var underhållande - Mansonboken känns bara förskönad (eller vanskapt?).

Det blir nog en Paulrud till. Eller kanske en dekare! Varför inte? Hur går det med läsningen POJKAR? Jag tror att jag läste s. 73 - 74 säkert fem sex gånger - och skrattade högt varenda gång.

Rond 10: Som vi älskade varandra

Jaha, då var det dags att ta tag i en svensk författare igen, och denna gång är det en högst underskattad sådan vid namn Anders Paulrud. Han hade, precis som undertecknad, ett förflutet i Karlskrona, Blekinge, till vilken handling ofta drar sig i hans böcker. Författaren gick bort förra året och arbetade även som kulturredaktör på Aftonbladet. Andra böcker han skrivit är bl a Ett ögonblicks verk, Amamamor, Kärleken till Sofia Karlsson och Det regnar i Wimbledon.

Som vi älskade varandra handlar om fem vänner och deras relationer. Merparten av berättelsen utspelar sig på en ö i Karlskrona skärgård där de fem vännerna träffats i ett hus sedan åttiotalet. Berättarjaget heter Anders men det betyder inte att det här är en självbiografisk handling, även om mycket säkert stämmer överens med författarens egen uppväxt.

Förbered er på ett relationsdrama i skärgårdsmiljö - och vad kan vara bättre så här i semestertidernas efterdyningar. Passar även på att citera SvD, som recenserat Paulruds bok:

"Få författare kan dessutom som Anders Paulrud skriva så återhållet och ciselerat utan att språket blir till obegriplig akrobatik. Det är brant, stramt, poetiskt, vackert och förbluffande lättläst. Jag tänker på Slas och Hjalmar Söderberg i skön förening. Mycket bättre än så här kan det inte bli och talet om romankonstens död är som vanligt betydligt överdrivet."

Lite förberedelser utöver det vanliga

I morn smäller det högt. I nu rådande finanskris och semesterns eftersvall vill jag be er om en ynklig tjänst. Ja, ni anar säkert redan nu åt vilket håll det barkar. Barken har en riktning som styr rätt ner i er plånbok, och min. Jag är så att säga inte helt likvid för att bunkra upp den enorma volym alkohol som måste finnas på plats för att nå upp till Frisagas normer. Jag ber därför om en gnutta hjälp med detta.

Beräknad åtgång i runda slängar.

1 st Bag

1 st JD

12 st Öl

Det finns ett barskåp på spelplanen med diverse som kan hjälpa oss över mållinjen om det behövs eller kanske för att det är gott? Vad vet jag.

Uppdelning? Tre poster som ska manövreras av någon. Om man köper lite najsare öl kommer posterna att vara likvärdigt stora. Jag föreslår att vi tar en post var och sen bjuckar jag på maten. Vad tycker ni? Är detta OK?

Peter - JD

Andreas - Bag

Christian - Bers

JA/NEJ?

Give it away give it away give it away NOW

Har ett litet förslag inför träffen hemma hos Peter på fredag! Då det ligger en del böcker här hemma och skräpar, sådana jag inte kommer att läsa igen, så tänkte jag att varför inte ta med några av dessa till Peter och dela ut till Er kära medlemmar. Ska försöka hitta minst en bok per person (som jag tror passar). Det vore kul om Ni hade lust att göra samma sak! Vad sägs?

That's it for now! Läser just nu Marylin Manson biografin av Neil Strauss (The Dirt-författaren) och skriver kanske några rader om den senare, men jag säger "kasta er inte över den och förvänta er någonting i stil med utmärkta Cruesagan The Dirt.

Frisagajubileum 10:e boken

Nu på fredag den 14 kommer jag hålla dörren öppen för sektens medlemmar. Alla vet redan detta men jag ville skriva en blänkare för att bekräfta att det verkligen är sant!

Jag kommer vara hemma vid 17:00 och efter det är det bara komma över.

Vi ses!

PS Mauritz medverkan styrs av vädret så vi får hoppas på blixt & dunder.

Första kapitlet och jubileumskvällen

Nu är första kapitlet på dumskallarna läst. Det här luktar sannerligen kaos. Men jag gillar det - verkligen! Ska bli härligt att komma färskläst till jubileumskvällen hemma hos Peter.

Vem ordnar spellista till Spotify med klassiska hårdrockslåtar?
Vem fixar extra gitarr till Guitar hero?
Vem kommer klädd som the Prince of Darkness?
Vem har skrivit en hårdrockslåt åt bokklubbens jubileum?

- Kanske alla gör en egen låtlista på vad just ni tycker är de 25 bästa hårdrockslåtarna från er uppväxt.
- Vi kanske ska ha maskerad. Vem är Ozzy, vem är Manson, vem är Hetfield, vem är Dee, vem är Ace, vem är Alice?

Skumtimmen Nattfåk och andra böcker

Tråkigt att läsa inlägg som det nedan när man just läst Skumtimmen och efter sista sidan tänker "Nattfåk. den ska jag minsann också läsa, trots att jag tvekade in i det sista med Skumtimmen, jo sannerligen." För trots sitt deckartema så är det som Andreas säger något annat som får Skumtimmen att leva och andas, och visst är det legenden om Nils Kant och den speciella ramberättelsen kontra parallellhistorien som sakta går från dåtid till nutid likt två mot varandra resande från punkt A och B som oundvikligen skall komm att stå öga mot öga någonstans på vägen. Läsvärt och intrikat, magiskt, halsbrytande på samma gång - utan att för den skull vara fantastisk läsning, dessvärre.

Erlend Loes "Gör vad du vill" är klar nu. En ganska platt bok i dubbel bemärkelse (200 sidor och tjatig som en skvallertidning) men att som manlig författare fånga en tjejs tankar på det här sättet ger spännande läsning, även om huvudrollstjejen är i killigaste laget och med en stor portion Loe inom sig. Boken lämnar mig ganska oberörd trots att den i slutskedet försöker sig på ett grandiost budskap; att livet är större än något annat, typ, eller?

Tärningsspelaren är på gång också där i dubbel bemärkelse = Dels för att jag har fastnat och kommer att avsluta den inom ett par dagar, dels för att det tog författaren drygt 100 sidor att nå essensen i storyn där man som läsare börjar fatta storheten. Trots den smått pornografiska "vinklingen" förlorar inte Rhinehart sin fokus på de psykologiska funderingarna kring mänsklighetens funktioner och boken upphör aldrig att förvåna. Somliga kapitel undrar man om han överhuvudtaget har material för att fortsätta skriva och andra kapitel känns det som att tankarna svämmat över ner genom fingrar, skrivmaskin och papper och knappt tillåts få den plats som de förtjänar. Spännande att se var detta slutar!!

Nästa vecka blir det "Dumskallarnas.." Vi ses alla dito!

Nattfåk

Ska i detta inlägg fatta mig kort, och inte rabbla på om berättelsens kärna eller huvudpersoner utan gå rakt på sak! Anledningen till att jag läste Nattfåk var att Johan Theorins debut, Skumtimmen, var en grymt spännande historia där han lyckades använda naturen som en del i berättelsen; aldrig förr har Öland känts så ödsligt och dimmigt hotfullt som när en man vid namn Nils Kant går igen på Alvaret i skymningen.

Skumtimmen var alldeles lysande och i Nattfåk försöker författaren göra om bedriften, också denna gång med hjälp av naturen i form av snöstormen - fåken. Här finns dimman och diset, fyrarna och blåsten, mordet och gåtan och återigen gamlingen Gerlof Davidsson som knäcker den sista nöten. Det borde funka men blir bara en tråkig kopia av debuten, där fåken inte alls är lika skrämmande som legenden om Nils Kant och dimman på Alvaret. Ett drama med några huvudrollsinnehavare som på ett väldigt krystat, och ibland väldigt förutsägbart, sätt kopplas samman och slutligen bildar ett så kallat klimax med efterord som bromssträcka. Vi har läst det förr, och Nattfåk får mig att sortera in Johan Theorin i det ganska tråkiga spänningsroman-facket. Synd, men det känns som om författaren stressat fram boken och hamnat i ett ganska fånigt Beckliknande slut. Det här är definitivt en sån där bok som jag glömt några sekunder efter att jag läst ut den. En sån där deckarjävel!

Nej, vill ni ha hav, dimma och ondska - läs Människohamn för böveln!

Ska väl också ta och läsa några böcker

Jaha, jag ska också försöka läsa några böcker under sommaren. Har inte fått tag i Dumskallarna ännu men svärfars fru - som, om hon skulle ge sig på uppgiften att göra en lista över böcker hon läst, förmodligen skulle fylla hela globen med pappersark - ska se om hon inte har den någonstans. Ha!

Annars har jag läst 70 sidor i Nattfåk och den håller stilen. Den kommer jag nog att läsa ut ganska snart. Annars har jag några ungdomsböcker på listan (jobböcker, som jag kallar dem) och den mest intressanta av dessa heter Den utvalde (info här). Har läst ett par sidor men ungdomsböcker är inte roliga att läsa - det skulle dock underlätta höstens arbete om jag tog tag i dessa böcker redan nu.

Sedan sneglar jag på Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson som ligger här på fönsterkarmen i Mariannelund och ser inbjudande ut. Det var den jag pratade om! Se info här! Annars har jag fullt upp med att fundera ut nästa bok. Har i nuläget ingen aning - men det bli antingen vår första kvinnliga författare eller något helt jävla supercrazy. Vad jag nu menar med det?

Se till och läs nu era jävlar - annars krossar jag knäskålarna på er, som en viss Okonkwo hade uttryck det hela.

Några avslut...

Innan jag kastar mig in i "Dumskallarnas sammansvärjning" (om jag nu inte redan gjort det i samma stund jag anslöt mig till Frisaga) så hade jag tänkt att läsa ut lite andra böcker jag påbörjat men inte avslutat. Den första i raden blir Erlend Loes "Gör vad du vill" som jag tycker började bra men var väl tjatig för min smak, den hamnade alltså tillbaka i bokhyllan efter 100 sidor. Nu ligger den i handen igen. Näst på tur står Jostein Gaarders "Brev från ljusårs avstånd", en bok jag blev rekommenderad av en av mina mest läsande elever. Bra bok, men tyvärr blev jag avbruten även här. Sist men inte minst står Luke Rhineharts "Tärningsspelaren", en bok jag fick i 30-årspresent, tror jag, av min kära Frisagakamrat Andreas. Har petat lite i den och ser ingen anledning att inte läsa klart den men det är något svårdefinierbart som gör att den ofta har försvunnit och återfunnits längst bort i bokhyllan vid ett flertal tillfällen. Hoppas semestern står mig bi och hjälper mig att rättfärdiga dessa böcker. Önska mig lycka till, detta är för mig något helt nytt som jag aldrig tidigare har lyckats med.

Rond nio vinklar fram ett nytt grepp

"Dumskallarnas sammansvärjning" av John Kennedy Toole (1937-1969)

Förläggarna var mycket kallsinniga när den unge författaren kom med sitt manus. Han lyckades helt enkelt inte få boken publicerad någonstans. Han blev deprimerad av alla avslag och tog så småningom sitt liv. Om han tog sitt liv enbart på grund av boken har jag svårt att tro. men om det stämmer att komiker ofta är mellankoliska/deprisiva privat så kanske det ändå var en del av anledningen.

Toole blev 32 år gammal. Hans mor lyckades tillslut få boken publicerad och framgången var ett faktum. Boken belönades med Pulitzerpriset för 1980 års främsta Amerikanska roman.

Let's hit it!

Utöka eller konservera?

Hej sektmedlemmar.

Vi har nu fått in en förfrågan om medlemskap från en vanlig människa. Hur handskas vi med detta?

Personen kan beskrivas som följer:

Namn: Christoffer Romland

Kön: Man

Yrke: Läkare

Hår: Brun snedkaka

Läskunnig: Ja

Intellektuell: Ja

Snackig: Ja

Åsikter: En outtömlig källa av vinklingar och idéer.

Ja så ser det ut. Rätt bra förutsättningar för att kvala in. Nu återstår endast Frisagas godkännande och värdering av om en utökning är det vi vill ha?

Någon kan börja kommentera så kan någon annan fortsätta osv...

Fullträff eller stolpe ut?

Nu bör vi bestämma dag för nästa träff, fulla eller inte. "Allt går sönder" har avverkats och ny bok ligger och väntar på att få presenteras. Hur ligger ni till i läsandet?

Favoförfattare

Kul idé det här med favoritförfattare, Andreas. När jag läste ditt inlägg fick jag känslan av att jag direkt kunde skriva om min favoritförfattare. Det kan väl inte vara så svårt att komma på vilken man tycker bäst om? Det är väl bara att gräva lite i pallet och göra en sortering och sen jämföra de få som kvalar in? 

Jo jo, så jädra lätt var det ju inte. Det visade sig vara ganska svårt. Skitsvårt.

Efter ca. 30 Baltazar sitter jag med trasigt golv och ingen författare att skriva om. Därför bestämde jag mig för att skriva lite kort om John F Case som inte är min favoritförfattare (det vet jag i alla fall) men som jag av en slump började läsa böcker av. I varje fall två. Eftersom jag inte slutade efter första så fanns det något som tilltalade mig och därför vill jag dela med mig. 

Den första jag läste heter "Den förste ryttaren" och den utspelar sig både uppe i Norra ishavet och i Nordkorea. Titeln är illa vald eftersom man luras att tro boken handlar om antingen nån dålig Brave heart kopia eller fantasy. Nej. Det här är en spännande berättelse om journalisten Frank Daly som under ett reportage dras in i en otäck härva av massmord och stora vidriga elakheter. 

En annan av hans böcker heter "Fader: Okänd" och var en riktig bladvändare den med, fast med en helt annan plot.

Ja, testa om ni vågar! 

Favoritförfattare: Brett Easton Ellis

Tänkte sätta lite sommarfart på bloggen och introducera en ny kategori inlägg som jag kallar FAVORITFÖRFATTARE. Meningen är ju nu att ni andra ska hänga på, och spelreglerna är ganska enkla; välj en författare som Ni verkligen gillar och har läst flera böcker av. Jag börjar med en författare som jag läst allt av.

Brett Easton Ellis är väl kanske mest känd för boken American Psycho, vilken också var den första jag läste. Det är helt klart han värsta och sjukaste bok men inte nödvändigtvis den bästa. Det svårt att verkligen tycka om denna bok då den är så sjuk, så till den grad att folk (när den kom ut) uppmanade till bokbål. Men, ingen kunde ta ifrån honom att den är extremt välskriven, och vad Ellis gör här är att dyka rakt in i 80-talet där psykopaten Patrick Bateman jobbar på Wall Street och ägnar fritiden åt att mörda prostituerade och uteliggare och stå för en fullkomligt vidrig människosyn - samtidigt som han är enormt framgångsrik. Yta och dålig musiksmak går som en röd sammetstråd genom boken, och det är kanske just här man ska börja om man ska läsa Brett Easton Ellis - fast hoppa över filmen.

Men det finns faktiskt annat som är värt att läsa med denna författare - skulle nog vilja påstå att det mesta är riktigt bra. Innan nämnda bok hade han relativt stora framgångar med Less Than Zero och The Rules of Attraction - som båda kort handlar om utflippade stundenter och droger, och det är kanske inte i första han handligen som för berättelsen framåt utan berättarperspektivets utsvävninar. Vidare rekommenderar jag novellsamlingen The Informers och han senaste bok Lunar Park. Den senare kräver nog att man läst ett par böcker av Ellis, inte minst American Psycho. Den handlar om en författare som heter, just det, Brett Easton Ellis och bor tillsammans med Hollywoodskådisen Jayne Dennis och hennes son i ett finare bostadsområde. Författaren har skrivkramp och känner sig mer och mer desillusionerad i bostadsområdet. Han undevisar på universitetet, spenderar dagarna med att ta droger och tycker sig bli attackerad av sonens gosedjur. Det hela urartar mer och mer men blir till sist en ritktigt underhållande soppa - och det ska tillläggas att det här är en fiktiv bok även om den inleds som en självbiografi, vilket givetvis gör den intressant eftersom sanning och påhitt blir aningen svårt att urskilja.

Att jag använder de engelska titlarna är ingen slump, läs Brett Eston Ellis på originalspråk. Han har en enorm förmåga att beskriva och att fånga in läsaren i berättelsen. Det är därför jag läst så många av hans böcker - för när det är bra så är det alldlels oslagbart och en fröjd att läsa. Inte helt lättläst alla gånger men en stor berättare. Läste också att han är på gång med en ny bok - Imperial Bedrooms - som är en uppföljare till Less Than Zero. Tilläggas bör också att titlarna på båda dessa böcker är låttitlar av Elvis Costello - sedär, lite popreferenser också. Det är bara att börja läsa!

Mer om författaren hittar du här.

Musik att läsa till

Det är inte helt lätt att hitta bra musik man kan läsa till. Musik som inte tar över men heller inte känns lika slätstruken som en country-platta med Jon Bon Jovi. Om ni hört Opeth vet ni kanske ett de spelar nån slags progrock med långa mellanspel och stundtals growlande (heter det så?). Hur som helst, bandet har gjort en platta som skiljer sig från övriga. Det är mer tillbakalutat och avslappnat och visste jag inte bättre så skulle jag jämföra det med Pink Floyd. Fast det gör jag inte, utan jag rekommenderar bara Opeths Damnation som en riktigt skön läsplatta; en ljudmatta i bakgrunden som förhoppningsvis hjälper till att måla bakgrunden (med inte allt för stora penslar).

Hör ett smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=0UxS6r49OlY.

Skynda att älska

"Skynda att älska" måste varit en enorm utmaning för Alex Schulman att skriva. Det var svårt för mig att sudda ut den bild jag har av honom, som är allt annat än seriös. Början av boken var därför svår att verkligen ta till sig. Den kändes äkta men överdriven och en tyck-synd-om-mig-slöja hängde över en som direkt hämtad ur en Hollywood film. 

Men, vändningen kom och Alex blev bättre och bättre på att förmedla känslor och beskrivningar som smälte in på ett mycket smidigt och målande sätt. Mot slutet var jag tvungen att bita mig i läppen för att inte hej vilt börja böla.

Jag har inte varit i samma situation som Alex så jag har egentligen inget att komma med. Jag kunde ändå känna att jag hade fungerat precis som han och handlat lika dant. Summa sumarum en riktigt stark bok som verkligen lyckas göra en deppig. 

Människohamn

Jag är ju en obotlig skeptiker. Eller? Tja, hur som helst - när jag läser den här typen av historier börjar jag alltid att tvivla, men så är det inte speciellt ofta som jag läser sånt här. "Sånt här"? Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men SKÄRGÅRDSSKRÄCKIS är kanske inte helt fel.

John Ajvide Lindqvists debuterade med Låt den rätte komma in, vilken handlar om en vampyr som flyttar in i en lägenhet i Blackeberg. En alldeles lysande bok som sannerligen kan få en skeptiker att tappa intresset, men att placera handlingen i förortsångestens Blackeberg var ju alldeles lysande. Och på precis samma sätt placerar han denna skräckhistoria om ett försvunnet barn ute i den svenska skärgården.

Människohamn handlar om Anders som återvänder till ön där han växt upp och några år tidigare sett sin dotter försvinna ute på isen. Hon bara försvann - ingen kropp hittades. Väl på ön tror han sig få kontakt med dottern och en massa märkliga saker börjar hända. Ajvide Lindqvist låter naturen, eller rättare sagt havet, stå för spänningen. Med små medel låter han långsamt berättelsen veckla ut sig och klarna. Det är havet vi ska akt oss för - havet, som finns runt hela ön. Det är en mastig historia det här, vilket gör att man som läsare får många berättelser om historiska händelser på ön. Vilka sedan visar sig hänga ihop, såklart.

Här finns inga monster, mestadels naturens oförklarliga nycker. Fast aldrig har GB-gubben varit så skrämmande. Och så har vi Hubba och Bubba då! Två finniga tonåringar som dyrkade The Smiths och var uttstöta töntar på ön (därav Hubba och Bubba - "big bubble, no trouble"). De försvann ut på isen med en flakmoppe och återvänder många år senare.

Det här kan vara den bästa boken jag läst i år, och även om slutet (nej, jag ska inget säga) testar mitt skeptiker-jag så kan jag säga att det här utan tvekan är det bästa John Ajvide Lindqvist skrivit. Hade han skrivit på engelska vore han en gigant! Så, om du vill ha den där krypande känslan att allt inte står rätt till och vill vara kvar i bokmiljöns kusliga ovisshet så är Människohamn någonting för dig!

Nytt bokval:

Ny bok i cirkeln är alltså Chinua Achebes "Allt går sönder". Detta är den Nigerianska författarens debutroman från 1958. I Chinuas roman är det en man tillika krigare och hjälte vid namn Okonkwo som är huvudperson, en ganska tragisk gestalt när allt kommer omkring. Okonkwo ser på hur Europas intrång i Afrika förändrar livet och kulturen men bestämmer sig att inte följa med i förändringen och istället göra motstånd. Detta motstånd slår däremot helt fel ut och blir första steget mot hans egen undergång.
Boken skildrar Nigerias igbokultur och intresset uppstod för egen del tack vare att sambon är halvnigerian och just igbo.
Boken ska inte försköna eller idealisera Afrika och inte heller fördöma de vitas kolonialisering utan istället fånga konflikterna mellan skilda kulturer inom landet med all dess tvetydighet.
Detta är även tänkt som en revansch för Slavskeppet där många av oss tappade intresset för det mesta som hade en antydan till Afrika eller vad som nu snuddade vid dess kust. Spännande läsning för alla Etnografer där ute i Frisaga.

kommer strax

Vill bara säga att jag är helt uppslukad av John Ajvide Lindqvists Människohamn. Ett inlägg om denna skärgårdsskräckis, där två Morrissey-citerande finniga ungdomsspöken på flakmoppe har roliga biroller, kommer strax.

Havet ger. Havet tar och tar och tar!

Begrav min DVD vid Wounded Knee

Vid ett besök hos den lokala videohandlaren såg jag ett exemplar av filmatiseringen av Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee till halva priset. Likt en snål gammal gumma insåg jag värdet av att direkt slå till. Väl hemma kända jag mig tvungen att återuppleva lite Indianhistoria och laddade DVD'n. Efter 20 minuter stängde jag av, läste på framsidan och hittade den lilla bagatellen "Baserad på". Baserad alltså, eller insprirerad av kanske, eller kanske snarare "Tittade lite på baksidestexten och gjorde en film av det" eller "Läste boken och tyckte att han hade helt fel och gjorde min egen tolkning där jag lyfter fram jänkarna i glänsande vackert ljus". Att filmen i övrigt verkade vara filmatiserad av SkansenJonas och färdigställd på typ en dag med den lokala teatergruppen gör inte saken bättre. Ändock vore det kul att genomlida rullen med bokklubben men samtidigt ett fullständigt slöseri med tid!

Kära medlemmar

Om allt går som det ska så slungas det här meddelandet ut till respektive medlems mail-box. Ni klickar ivrigt upp meddelandet och läser texten. I ert mail-program. Helt naturligt.

Är det här ett bra sätt frågar jag mig då? Visst är det bra att ingen missar något meddelande men det som händer är att ingen går in på bloggen. Det lämnas inga kommentarer alt de kommentarer som skrivs blir sällan lästa. 

Jag söker efter hur ni tycker att man kan göra. Jag tror att man kan styra om de meddelanden som når era mail-boxar till endast en upplysning om att det har postats ett nytt meddelande.  Sen får man helt enkelt gå in på Frisaga för att läsa och där kan man då lämna en kommentar om man har något att säga. Jag tror att alla skulle tycka det var kul om sidan blev mer levande och att vi kan använda den till just det vi ville använda den till. 

Som ni märker har jag inte ändrat något än utan väntar på din kommentar här på Frisaga.

En cirkelträff är på gång under fredagskvällen hemma hos Mauritz. Vår senast tillkomne läsare lockar med grillning och dricka på en, om vi har tur, solig veranda. Jag tycker det låter fantastiskt trevligt. Andreas har redan tackat nej då han är bortrest. Nu hoppas vi innerligt på att Christian lyckas hitta en barnvakt.

Om jag har räknat rätt så är det Christians tur att välja bok. Spännande!

Gozonka

Nästa samtal?

När kör vi nästa samtal? Känns som om det är dags att boka ett datum; så jag föreslår söndagen den 3 maj. Går detta?

Hög aktivitet

April ser ut att bli all time high aktivitets mässigt här på Frisaga. Jag har nämligen lagt till en räknare på sidan som mäter lite allt möjligt.

Jag undrar dock om det endast är Andreas och jag som besöker sidan? Det vore roligt att få läsa lite inlägg från Christian och Mauritz som jag vet har en hel del att dela med sig av. Vi borde utlysa en tävling eller något för att få igång aktiviteten hos våra få deltagare.

Vad säger ni?

Saker och ting som barnbarnen borde veta

Jaha, och vem fan är Mark Oliver Everett undrar ni? Jo, det är killen som skrivit den här boken, fast mest känd är han som centralfigur i bandet Eels som jag lyssnat på sedan de debuterade med Beautiful Freak någon gång på 90-talet. Det är givetvis en slump att jag hittade den här boken, och tänkte "varför inte" och kunde faktiskt inte sluta läsa.

Men, nu ska vi ta det lilla lugna här för detta är givetvis inget mästerverk - och som biografi är den kanske högst medioker. Så, varför ska man läsa det här? Kanske inte bara för att man diggar deppIndierockaren E och hans Eels utan även för att det här främst är en riktigt sorglig historia om en man som haft det ganska jävligt, men med musikens hjälp tagit sig upp igen.

Jag menar, följande är kanske inte vardagsmat för de flesta: Mark Oliver Everett växte upp i en förort tillsammans med en frånvarande far som han hittade död i sängen (ensam hemma) vid åtta års ålder och under hela hans uppväxt försökte syrran Liz ta livet av sig, vilket hon senare lyckades med (precis när han brejkat med bandet och turnerade världen runt) och när han skulle spela in sin andra platta ringde mamman och meddelade att hon hade cancer, och kort efter att skivan släppts gick hon bort. Och som en extra krydda får han ett telefonsamtal när han befinner sig på turné i England, kort efter att de där flygplanen kört in i tornen i New York, där hans moster besrättar att hans kusin jobbade som flygvärdinna på det plan som kraschade innan det nådde Pentagon (ja, och extra jävligt är det ju att hon hade maken med sig, som också jobbade på samma bolag, eftersom de genom ett undantag fått jobba på samma flygning (trots att detta inte var tillåtet) då de skulle på semester efteråt).

Ja, jag slutar där. En ganska tragisk men på något sätt underhållande historia om hur det går att resa sig upp igen. Det har ju satt sina spår, för killen verkar aningen rubbad bitvis, men det känns faktiskt ganska äkta och ärligt. Lyssna på Eels här.

Satans verserna

Var som vanligt och glodde på band under lunchrasten. Bokband då. På akademibokhandeln här i Tebban har de en rea-hylla som enligt affärsbiträdet bara är fyllt med skräp i oordning. Jag nickade medhållsamt men beslöt mig dock för att anstränga mig en smula och göda snåltarmen lite. Efter inte alls lång tid fann jag det jag inte visste att jag letade efter. Det var en rejält stor pretentiös kloss jag bände ur hyllan. En sliten röd prislapp satt kvar på sidan som skvallrade om att den varit svår att bli av med. Så svår att den trots röd prislapp hamnade på halva priset hyllan.
Det var här jag fann den. Halva halva priset! Vilket fynd... Salman Rushdies tre klossar i en stor överpretentiös box.

Säg något!

Test

ett, två, ett, två Sagasiga pah pah

En sista riktig kyss

Egentligen borde jag koncentrera min lästid på boken vi avhandlar i rond sju, men när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa - helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, "den största detektivromanen som skrivits under min livstid" av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Mer om boken hittar du här.

Tidsstudiemannen

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen (Pär Thörn) och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de så kallade mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela "jag" är ett enda stort tidtagarur. EN minst sagt annorlunda läsupplevelse, och nu ångrar jag nästan att jag inte valt denna i cirkeln - för det hade varit intressant att höra vad övriga tycker. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

"ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

- Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt."

(16)

"HEDÅKER säger:

- Det viktiga är att se skillnad på visarna.

- Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

- Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

- Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom."

Mer om boken hittar du här.

God morgon yxskaft

Jag är nu inne på mitt andra inköpta exemplar av Gomorra. Det första placerade jag klokt och eftertänksamt på biltaket. Strax därefter la jag i ettan och pressade ner gaspedalen hårt i botten. Tjong!
Nu har jag efter envist rotande bland berg av flyttkartonger givit upp och inhandlat en ny kopia.

Visserligen var jag trött, men förordet har jag nog läst totalt ca 3 ggr nu.

Haha nu är jag ändå sugen och taggad att kasta mig in i Mauritz förnäma bokval.

Trevlig helg!

I Trygghetsnarkomanernas land

Jaha, tänkte bidra med ännu ett inlägg. Har inte fått tag i boken som är föremål för nästa rond ännu och då jag härom dan upptäckte att jag faktiskt inte hade någon bok att läsa för tillfället tog jag fram den där boken jag fick av chefen för några månader sedan. Det har länge varit en sån där kanskebok som jag tänkt läsa om jag får tid, vilket jag alltså fick.

I trygghetsnarkomanernas land är skriven av David Eberhard och pryds med den sköna undertiteln "Sverige och det nationella paniksyndromet". Eberhard är överläkare och kriver faktiskt riktigt bra om curlingföräldrar och hur det kommer sig att en hel nation blir handlingsförlamad.

Har inte kommit speciellt långt in i boken men det är riktigt intressant, inte minst för oss som är föräldrar. För, hur kommer det sig att vi överlevt (eller kanske inte minst generationerna innan oss) då vi faktiskt cyklade utan hjälm eller gick utan vuxet sällskap till kompisen tio kvarter bort? Vi ramlade ner från träd och slog oss, och till råga på allt överlevde vi. Eberhard menar att vi har ett överdrivet behov av trygghet och att detta kan leda till just handlingsförlamning - se bara på svenska myndigheter efter tsunamikatastrofen.

Återkommer kanske då jag läst ut den - just nu kändes det bara som ett ganska vettigt boktips, som då inte nödvändigtvis måste vara av den skönlitterära sorten. Mer om boken hittar du här.

Den sista myten

Vill bara så här som hastigast passa på att rekommendera en bok. Jag har läst den, så det är ingenting jag kan ta upp i cirkeln, men skulle verkligen vilja höra vad ni tycker.

Boken jag pratar om heter Den sista myten av Sigge Eklund. Den handlar om en bortglömd författare som en dag får ett anonymt samtal: vill han skriva en biografi om nyss avlidne B? Han tar jobbet och det hela utvecklar sig till en mycket märklig historia.

Sigge Eklund har skrivit många bra böcker, bl.a. Varulvsvalsen, men Den sista myten är nog den bästa - och en mycket märklig bok som förmodligen bjuder in till samtal. Läs mer här.

"Bitterfittan" Maria Sveland

Här är den utlovade recensionen av Bitterfittan.
Jag läste de 100 sista sidorna igår kväll när jag ändå inte kunde sova. Boken är så pass engagerande att den inte direkt hjälpte mig att bli trött. Den påverkar starkt och framkallar reaktioner och protester. Men väldigt snabbt veknar ens protester och man inser att det man just kände är precis det författaren var ute efter. Snyggt!

Tyvärr har jag läst den under en rätt lång period vilket gör att berättelsen blivit lite uppdelad och emellanåt svag. Möjligt att boken hade varit starkare om jag hade hela bokens innehåll färskt i pallet, boken ut. Jag kan rekommendera boken till er som vill grotta ner er i könsuppdelning, orättvisor och mer eller mindre trevliga genetiska drag.

Boken innehåller beskrivningar av både vackra relationer familjen emellan så som nattsvarta, ångestfyllda upplevelser som skär hämningslöst djupt i hjärtat.

En bok som egentligen alla borde läsa, när jag tänker efter.

Bokrea

Jahapp då har man varit och "fyndat" oreade böcker på rean. Är det inte alltid så det blir? En rea-bok hittade jag iaf och det var ingen mindre än Jonathan Safran Foers "Extremt högt & otroligt nära".
Sen hängde jag in Charles Bukowskis "Hollywood" och "Factotum" fast utan rea. Pocket är iofs rätt billiga från början. Safranboken var å andra sidan en fin hårdpärmad sak för 69 SEK, DET är ett fynd!

Efter fem ronder

Nu har vi läst fem böcker i denna cirkel och det kanske är läge att utvärdera? Hur som helst, av dessa fem tycker jag nog ändå att Flyga drake varit bäst, främst för att historien stannar kvar i mig och liksom inte vill förvinna. Även Allt är upplyst känns så här i efterhand som en väldigt bra bok, fast den var enormt jobbig att läsa. Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee känns som en av de viktigaste böcker jag läst där man fick en hel del historielektioner och Silke hade jag aldrig kommit på tanken att läsa om det inte vore för cirkeln. Gillar det avskalade berättandet - vilket är ovanligt. Det är nog bara med Slavskeppet som jag inte riktigt hittat motivationen att läsa vidare utan känner mig besegrad - den gick helt enkelt inte att läsa ut.

Tre av de böcker vi läst är filmatiserade - jag har inte sett någon av dem, men det ska jag ta tag i - eller? Det kanske inte är bra att ta sönder illusionen med färdiga bilder? Men jag blir sugen på att se Allt är upplyst. Flyga drake har jag här hemma, men jag funderar på att strunta i den. Känns som om boken förtas av filmen på något sätt.

Rond 6 - Pölsan

Nu lämnar vi det dystra slavskeppet och beger oss till Sverige, närmare bestämt Västerbotten där vi ta del av en historia som utspelar sig år 2000 men består av en gammal mans brättelse om vad som hände 1947. Det är jakten efter den slutgiltiga pölsan som tas upp i Torgny Lindgrens Pölsan.

Torgny Lindgren föddes 1938 och har mottagit flertalet priser för sina böcker. Tidigare jobbade han som lärare i småland och sitter nu på stol nummer nio i Svenska akademin. Hans böcker är översatta till över 30 språk och några av de mer kända heter Norrlands akvavit, Ormens väg på hälleberget, Hummelhonung och Dorés bibel.

Hans Helighet Dalai Lama

Jag har nu läst "Lycka! En handbok i konsten att leva" en bok baserad på intervjuer med Hans Helighet Dalai Lama skriven av Howard C. Cutler. Det är även Cutler som intervjuat.

Okej, jag har inte läst ut den ännu och det är inte en bok för Frisaga då den kräver rätt mycket energi. Vilket den verkligen gör men den får en att tänka. Vilket förvisso skulle passa Frisaga men jag skulle inte vilja läsa den under press. Ni kan ju läsa den som sidoprojekt och sen när alla läst den kan vi snacka lite om hans tankar då? Det kommer aldrig att hända inser jag men det vore ruskigt kul. Han har ju uppenbarligen en del vettiga åsikter som tål att diskuteras.
Håjta till om ni blir sugna.

The Heroin Diaries

Läste nyligen ut The Heroin Diaries, vilken består av anteckningar nedklottrade av Motley Crues Nikki Sixx runt 1987. Den som inte läst lysande rock n roll-äventyret The Dirt gör nog bäst i att börja med den, och om sanningen ska fram så tillför dessa (så kallade) dagboksanteckningar inte speciellt mycket. Ja, om man nu inte är särskilt intresserad av just Nikki Sixx.

Det lustiga med den här boken är att Sixx faktiskt satte sig ner och förde dagboksanteckningar trots att han spenderade merparten av året hög som ett hus turnerandes i USA. Det känns lite som efterkonstruktioner - och att medförfattaren Ian Gittins fått skarva en hel del för att få ihop det (eller "fylla igen luckorna" som det heter på bokens baksida).

Det finns underhållande delar i den här boken, och vad som är sant är svårt att säga, men det står klart att Motley Crue och inte minst Nikki Sixx förvandlades till nerknarkade skitstövlar då de slog igenom - och 1987 hade mycket väl kunnat vara deras sista år tillsammans, inte bara för att Nikki Sixx tog en överdos, dog och återupplivades av Slashs flickvän, utan även för att plattan Girls Girls Girls var så in i helvete dålig. Men av någon anledning fick de till några hits och tog sig sedan vidare och lyckades bli ännu större några år senare. Ha, ja ... världen är allt bra underlig. (Kul nördfakta är att MC på 90-talet lyckades övertala dåvarande VD:n för Elektra att köpa loss mastertaperna till sina studioplattor, vilket Elektra gick med på eftersom de ansåg att bandets karriär var över - ett tilltag de säkerligen ångrar idag).

En hjärtformad ask av Joe Hill

Ibland knallar jag in på biblioteket, sträcker ut handen och roffar åt mig första bästa bok. Mest för att jag då tar någonting som jag annars inte skulle läsa och kanske upptäcker en författare jag faktiskt gillar. Jag har gjort det här några gånger, och oftast slutar det med att jag knycklar ihop boken redan efter ett par tre kapitel och låter katten leka med den. Inte minst när boken jag får tag i tillhör genren skräck.



Denna gång blir det just skräckgenren. Och texten på baksidan av Joe Hills debut En hjärtformad ask talar för att den ska bli kattleksak, det spelar ingen roll att New York Times kallar den "egensinnig och intelligent" - den innehåller alldeles för många delar där mitt inre skriker "åh nej". Jag menar, kolla följande: huvudpersonen är en rik avdankad rockstjärna som dragit dig tillbaka på sin gård. Åh nej! Där bor han tillsammans med flickvännen Georgia, en ung gothtjej som han döpt efter delstaten hon växte upp i (tidigare var han tillsammans med Florida). Åh nej! Han har två hundar som heter Angus och Bon. Åh nej! (AC/DC-connection?) Han gillar det ockulta och har en stor samling föremål hans fans skickat till honom. Åh nej! Han köper en vålnad via Internet. Åh nej! Det visar sig att vålnaden i allra högsta grad existerar och är allt annat än trevlig. Ha!

Så är det, men när jag läst tre kapitel kan jag inte sluta - det är någonting som håller mig kvar. Det må vara fånigt med en vålnad levererad tillsammans med en kostym i en hjärtformad ask, men det funkar faktiskt. Det visar sig också att det hela inte är en slump, dvs att just Jude (ja, rockstjärnan alltså) köpt vålnaden. Det utvecklar sig till en riktigt bladvändare (för att använda en sliten term) och nu har jag på bara två dagar läst över 200 sidor. Kan inte sluta!

Det är inte speciellt välskrivet men långt ifrån dåligt - mitt emellan. Min första tanke är Stephen King, och det är ju lustigt för när jag efter hundra sidor kollar upp Joe Hill på nätet visar det sig att det är en pseudonym - han är nämligen son till Stephen och Tabitha King. Det var först när han lyckats på egen hand som han röjde sin identitet. Lustigt, det är nästan så att jag känner mig lurad.

Nåja, det här är inget litterärt mästerverk men om du är ute efter spänning med en vålnad i form av en gammal man som plötsligt dyker upp sittandes på en stol med huvudet nerböjt längst bort i korridoren så är det här någonting för dig. Han talar med de döda, svänger sin pendel i forma av ett rakblad och guldkedja. Hundar som skäller, lite rockanekdoter och en elak jävla vålnad som bara vill döda. That's it - och det funkar!

Nej, nu ska jag ta och läsa ut boken.

Tre läsare är fler än två lärare

Jo, jag och Grill snackade lite om hur Frisaga skulle fungera om vi var fler än; låt oss säga... tre? För det första skulle det vara kul om vi blev fler. Fler åsikter/insikter gör det hela mer intressant. Men, det dyker lätt upp problem eller förstärker problem vi redan har. Vi har det inte jättelätt att boka datum idag, eller hur? hmm... det är väl egentligen det enda problemet vi har? Nej, nu kom jag på det. Det kommer ta ännu längre tid mellan gångerna som man får välja bok. Inte bra.

Hur ska vi hantera trycket på medlemsskapet?

Ska vi släppa in folk och låta alla ha lika tunga tyckarposter?

Ska några, vi tre, sitta på stolarna och de andra på pallar?

Det finns många lösningar på detta. Jag tror att vi måste begränsa oss på något sätt för att få det här att fortfarande vara en rolig och trevlig grej. Blir vi för många kommer det sluta illa. Hur många som helst kan ju läsa samma böcker som vi, det är klart. Men det som är flaskhalsen är träffarna och bokväljandet. Ska vi vara priveligerade att få bestämma böcker? Sen får alla som vill hoppa på? Ska vissa bara få säga sitt på bloggen?

Jag vet inget... ge respons dudes, vi har en bra sak på gång här.

Den Hemliga Historien - Donna Tartt

Det här är den första boken jag verkligen försvann in i. Den första boken jag inte kunde sluta att läsa. Den första boken som fick mig att prioritera läsningen högre än att t.ex. träna, cykla, spela gitarr och allt man gjorde massor av på den tiden. Det var naturligtvis en flummig men råhärlig känsla. Man kan lugnt säga att tack vare den här boken har jag velat läsa mer och mer. Den har fått mig att söka efter fler böcker som kan fängsla och ta en till fantasins innersta kammare.

Bokens handling i sig mins jag inte mycket av. Det jag mins tydligt är känslan den provocerade fram och framförallt beroendet. Skulle jag läsa den för första gången idag vet jag inte vad jag skulle tycka. Jag har bestämt mig för att inte riskera något och därför låta bli en andra läsning. Man ska inte peta i skiten för då börjar det lukta.

En kort beskrivning av handlingen kan jag våga mig på.
Den handlar om en pojke(från en fattig familj) som tar sig in på en internatskola och studerar historia. Han upplever en massa underliga saker tillsammans med sina klasskompisar, mycket tack vare deras flummiga proffessor som helt klart bidrar.

En "måste bok" tycker jag.

Boklistor

Funderade på hur vi skulle göra det där med boklistorna över alla de böcker vi läst, bortsett från Pippi Långstrump och Totte klär på sig. De som är värda att säga något om tycker jag att vi kan ägna ett blogginlägg så blir det i alla fall dokumenterat om än inte i en lång tråkig lista, om det var det som var poängen? Andreas började ju bra med Rockbiografierna.

100 timmar av ensamhet

Efter 100 timmars sängliggande har jag äntligen lyckats ta mig upp, dricka buljong, äta flottig macdonaldsburgare och knapra i mig tillräckligt med alvedon för att orka sitta framför datorn tillräckligt länge, utan att få migrän av det skarpa skenet, och få iväg en beställning på Slavskeppet - äntligen! Ska bli spännande, men troligtvis nästan en "värre" resa än den vi gjorde fram och tillbaka över nodamerika senast Peter var cirkelledare. Väntar med spänning!