Nästa samtal?

När kör vi nästa samtal? Känns som om det är dags att boka ett datum; så jag föreslår söndagen den 3 maj. Går detta?

Hög aktivitet

April ser ut att bli all time high aktivitets mässigt här på Frisaga. Jag har nämligen lagt till en räknare på sidan som mäter lite allt möjligt.

Jag undrar dock om det endast är Andreas och jag som besöker sidan? Det vore roligt att få läsa lite inlägg från Christian och Mauritz som jag vet har en hel del att dela med sig av. Vi borde utlysa en tävling eller något för att få igång aktiviteten hos våra få deltagare.

Vad säger ni?

Saker och ting som barnbarnen borde veta

Jaha, och vem fan är Mark Oliver Everett undrar ni? Jo, det är killen som skrivit den här boken, fast mest känd är han som centralfigur i bandet Eels som jag lyssnat på sedan de debuterade med Beautiful Freak någon gång på 90-talet. Det är givetvis en slump att jag hittade den här boken, och tänkte "varför inte" och kunde faktiskt inte sluta läsa.

Men, nu ska vi ta det lilla lugna här för detta är givetvis inget mästerverk - och som biografi är den kanske högst medioker. Så, varför ska man läsa det här? Kanske inte bara för att man diggar deppIndierockaren E och hans Eels utan även för att det här främst är en riktigt sorglig historia om en man som haft det ganska jävligt, men med musikens hjälp tagit sig upp igen.

Jag menar, följande är kanske inte vardagsmat för de flesta: Mark Oliver Everett växte upp i en förort tillsammans med en frånvarande far som han hittade död i sängen (ensam hemma) vid åtta års ålder och under hela hans uppväxt försökte syrran Liz ta livet av sig, vilket hon senare lyckades med (precis när han brejkat med bandet och turnerade världen runt) och när han skulle spela in sin andra platta ringde mamman och meddelade att hon hade cancer, och kort efter att skivan släppts gick hon bort. Och som en extra krydda får han ett telefonsamtal när han befinner sig på turné i England, kort efter att de där flygplanen kört in i tornen i New York, där hans moster besrättar att hans kusin jobbade som flygvärdinna på det plan som kraschade innan det nådde Pentagon (ja, och extra jävligt är det ju att hon hade maken med sig, som också jobbade på samma bolag, eftersom de genom ett undantag fått jobba på samma flygning (trots att detta inte var tillåtet) då de skulle på semester efteråt).

Ja, jag slutar där. En ganska tragisk men på något sätt underhållande historia om hur det går att resa sig upp igen. Det har ju satt sina spår, för killen verkar aningen rubbad bitvis, men det känns faktiskt ganska äkta och ärligt. Lyssna på Eels här.

Satans verserna

Var som vanligt och glodde på band under lunchrasten. Bokband då. På akademibokhandeln här i Tebban har de en rea-hylla som enligt affärsbiträdet bara är fyllt med skräp i oordning. Jag nickade medhållsamt men beslöt mig dock för att anstränga mig en smula och göda snåltarmen lite. Efter inte alls lång tid fann jag det jag inte visste att jag letade efter. Det var en rejält stor pretentiös kloss jag bände ur hyllan. En sliten röd prislapp satt kvar på sidan som skvallrade om att den varit svår att bli av med. Så svår att den trots röd prislapp hamnade på halva priset hyllan.
Det var här jag fann den. Halva halva priset! Vilket fynd... Salman Rushdies tre klossar i en stor överpretentiös box.

Säg något!

Test

ett, två, ett, två Sagasiga pah pah

En sista riktig kyss

Egentligen borde jag koncentrera min lästid på boken vi avhandlar i rond sju, men när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa - helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, "den största detektivromanen som skrivits under min livstid" av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Mer om boken hittar du här.

Tidsstudiemannen

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen (Pär Thörn) och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de så kallade mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela "jag" är ett enda stort tidtagarur. EN minst sagt annorlunda läsupplevelse, och nu ångrar jag nästan att jag inte valt denna i cirkeln - för det hade varit intressant att höra vad övriga tycker. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

"ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

- Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt."

(16)

"HEDÅKER säger:

- Det viktiga är att se skillnad på visarna.

- Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

- Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

- Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom."

Mer om boken hittar du här.

God morgon yxskaft

Jag är nu inne på mitt andra inköpta exemplar av Gomorra. Det första placerade jag klokt och eftertänksamt på biltaket. Strax därefter la jag i ettan och pressade ner gaspedalen hårt i botten. Tjong!
Nu har jag efter envist rotande bland berg av flyttkartonger givit upp och inhandlat en ny kopia.

Visserligen var jag trött, men förordet har jag nog läst totalt ca 3 ggr nu.

Haha nu är jag ändå sugen och taggad att kasta mig in i Mauritz förnäma bokval.

Trevlig helg!