onsdag 31 maj 2017

Tre män i en båt

Ibland blir man förvånad. Jag väljer att bli förvånad över Tre Män i en Båt av Jerome K Jerome. Trots att den snart har 130 år på nacken (1889) känns det som att kunde varit skriven i år, helst nu när skrönor har blivit så omättligt populärt, i alla fall i Sverige. Jag blir inte bara förvånad av författarens något udda namn, och inte heller enbart av den platta och totalt ospännande titeln, utan helt enkelt för att den är så satans rolig, underfundig, gapskrattsknäpp och att karaktärerna är så färgstarka att det sticker i ögonen. 



Handlingen finns det inte mycket att säga om; tre halvförsupna och dekadenta medelålders män bosatta i London vaknar upp, något bakfulla, som de har för vana att göra, en sommardag, och finner vardagen just nu på tok för tråkig för att uthärda, något måste hittas på. De bestämmer sig för en båtfärd på Themsen. Härpå följer storslagna förberedelser, med stort fokus på mat och dryck, och en bisarr dialog där de inblandade kommer med den ena idén knäppare än den andra. Och det är här någonstans som det extraordinära kliver fram; i de psykotiska men samtidigt sanna resonemangen om saker och tings förhållanden, möjliga och omöjliga resultat och hur och varför man bör göra si eller så. Jerome låter karaktärerna vända och vrida på saker så banala att de till slut verkar viktiga. Vi får genom dialogen möta män som har en så snäv världsbild att det känns som vi tittar i ett förstoringsglas på pyttiga små insekter som dödar för ett halvdött grässtrå. Jag tänker tillbaka på Swifts Gulliver, som när han i Lilleputtarnas land bevittnar deras krigande över bagateller. Dialogen, som på ett genialt sätt beskriver de tre männens alla tillkortakommanden, sneda moral och extrema navelskådning är det som gör hela boken. Handlingen med båtfärden är bara ett kuliss, ett sätt att försätta karaktärerna i en svårhanterlig verklighet som utmanar deras nonchalanta livsinställning. 

Under 90-talet blev "Slackern" populär i amerikanska ungdomsfilmer. Jerome K Jerome var hundra år tidig med sin Slacker-lit. 
Boken har filmatiserats med Ernst Hugo Järegård, och jag ska nog ge den en chans också, även om risken att bli besviken är stor. Ernst är ju grym och boken likaså. Men vi vet ju alla vad som händer när ord blir film. 

torsdag 28 mars 2013

Sammy Hagar är fan i mig mer än din vanliga rockstjärna



Okej jag erkänner: har läst aningen för många rockbiografier. Vet inte varför, och även om det kanske är kul med alla divalater och galna rockstjärneäventyr där de stoppar kukarna i burritos för att flickvännerna inte ska fatta att de varit otrogna (som i Mötleybiografin The Dirt) så är det ändå roligare med de som avviker. De som inte bara är slipsen i pannan hela tiden.

Sammy Hagars RED - my uncensored life in rock är en sådan. Ni vet kanske vem Hagar är; sångare i Van Halen som även dessförinnan hade egen solokarriär. Här får ni även ett och annat burritoäventyr men det som imponerar är hur han lyckats förvalta sina rockstjärnepengar. Redan innan han klev på jobbet som sångare i Van Halen (något han först sade nej till) var han miljonär. Och det berodde kanske inte främst på att han sålde ut arenor och krängde skivor i eget namn utan på att han investerade pengarna i fastigheter, startade ett eget resebolag samt var (enligt honom själv) pionjär inom mountainbikeindustrin och skapade en cykel som ett större företag sedan kopierade och tjänade miljoner på.

Sedan ringde Eddie Van Halen och allt det där vet ni. Många underhållande anekdoter om bröderna i denna bok. Det är rock n roll-liv såklart, men sedan började han intressera sig för tequila och efter några år i branschen blir han erbjuden 38 miljoner dollar för sitt företag. Han nobbar och jobbar vidare; bygger upp företaget och till sist kommer ett bud på 100 miljoner dollar som han inte kan säga nej till. Han säljer och blir ännu rikare - och för pengarna gör han turnéer som inte går runt. För att han kan. För att han vill.

En galet underhållande bok. Och när han borde vara före detta rockstjärna bildar han ett litet skojband (Chickenfoot) som säljer skivor och blir lite större än alla tänkt sig. De spelar för att de vill, inte för att de måste. Och så slår det mig att de rockbiografier som jag verkligen uppskattat  är de som berättar ett litet annat öde än just sex, drugs and rock n roll - och det lustiga är att en annan av dessa biografier är David Lee Roths Crazy From The Heat, även han en gång (och numera igen) sångare i Van Halen. Hmmmm.



tisdag 29 januari 2013

Fortsätter tråden; att lyssna och skjutsa till aktiviteter



Kul att någon skriver här. Frisaga får inte dö, hör ni det? Kan inte låta bli att slänga iväg ett inlägg ja mé! Ska dock kolla upp boken i föregående inlägg, tackar för tipset!

Själv får jag ingen ordning på läsandet. Har fastnat/stannat upp både i Dennis Lehanes Live By Night och trollromanen Stallo. Båda = bra, fast jag kommer ingenstans med läsandet just nu.

Då går det bättre att lyssna, och just nu kör jag Marcus Birros Att leva och dö som Joe Strummer i bilen då jag skjutsar barnen mellan hemmet och aktiviteterna. Ser först till att dra fram ljudet i framsätet för den här sortens litteratur lämpar sig nog inte för små barn.

Det finns givetvis en anledning till att Birro inte toppa listorna med sina böcker. Det torde var ämnet! Han skriver om sig själv och sin misär; böckerna han skriver är fyllda med rödvinsfyllor i lånade lägenheter på samhällets bottenskikt. Det handlar om honom, honom, honom och lite om hans polare. Och så ett band vid namn The Krister Petterssons.

Men det är underhållande. För mig, och det kanske säger mer om mig men Marcus Birro skriver så in i helvetes bra. Inte minst i den här boken, som är fylld med liknelser och minnen från en tid som flytt. Det blir som ett väldigt långt sommarprogram, och även om det inte är en biografi känns det som en sådan. Det händer mycket och ingenting. Ingen mördare som jagas, ingen kommissarie som lyssnar på John Coltrane och röker pipa. Bara en lång egocentrisk dialog. Om människor jag aldrig har träffat och som egentligen är ganska ointressanta.

Det är ganska befriande och kravlöst. Den funkar i små portioner (läs: korta bilturer). Och jag är helt övertygade om att den här boken blir bättre som ljudbok, där författaren (som tycks förälskad i sin egen röst) får spy ur sig sina egna ord.


Appropå att lyssna


Koltrasten som trodde att den var en ambulans
Kan inte låta bli att tycka ämnet är intressant, dessutom föredrar jag böcker som lämnar kvar spår att fundera kring efter att raderna har tagit slut. Vill bara meddela att boken numer står på min inköpslista.