Skumtimmen Nattfåk och andra böcker

Tråkigt att läsa inlägg som det nedan när man just läst Skumtimmen och efter sista sidan tänker "Nattfåk. den ska jag minsann också läsa, trots att jag tvekade in i det sista med Skumtimmen, jo sannerligen." För trots sitt deckartema så är det som Andreas säger något annat som får Skumtimmen att leva och andas, och visst är det legenden om Nils Kant och den speciella ramberättelsen kontra parallellhistorien som sakta går från dåtid till nutid likt två mot varandra resande från punkt A och B som oundvikligen skall komm att stå öga mot öga någonstans på vägen. Läsvärt och intrikat, magiskt, halsbrytande på samma gång - utan att för den skull vara fantastisk läsning, dessvärre.

Erlend Loes "Gör vad du vill" är klar nu. En ganska platt bok i dubbel bemärkelse (200 sidor och tjatig som en skvallertidning) men att som manlig författare fånga en tjejs tankar på det här sättet ger spännande läsning, även om huvudrollstjejen är i killigaste laget och med en stor portion Loe inom sig. Boken lämnar mig ganska oberörd trots att den i slutskedet försöker sig på ett grandiost budskap; att livet är större än något annat, typ, eller?

Tärningsspelaren är på gång också där i dubbel bemärkelse = Dels för att jag har fastnat och kommer att avsluta den inom ett par dagar, dels för att det tog författaren drygt 100 sidor att nå essensen i storyn där man som läsare börjar fatta storheten. Trots den smått pornografiska "vinklingen" förlorar inte Rhinehart sin fokus på de psykologiska funderingarna kring mänsklighetens funktioner och boken upphör aldrig att förvåna. Somliga kapitel undrar man om han överhuvudtaget har material för att fortsätta skriva och andra kapitel känns det som att tankarna svämmat över ner genom fingrar, skrivmaskin och papper och knappt tillåts få den plats som de förtjänar. Spännande att se var detta slutar!!

Nästa vecka blir det "Dumskallarnas.." Vi ses alla dito!

Nattfåk

Ska i detta inlägg fatta mig kort, och inte rabbla på om berättelsens kärna eller huvudpersoner utan gå rakt på sak! Anledningen till att jag läste Nattfåk var att Johan Theorins debut, Skumtimmen, var en grymt spännande historia där han lyckades använda naturen som en del i berättelsen; aldrig förr har Öland känts så ödsligt och dimmigt hotfullt som när en man vid namn Nils Kant går igen på Alvaret i skymningen.

Skumtimmen var alldeles lysande och i Nattfåk försöker författaren göra om bedriften, också denna gång med hjälp av naturen i form av snöstormen - fåken. Här finns dimman och diset, fyrarna och blåsten, mordet och gåtan och återigen gamlingen Gerlof Davidsson som knäcker den sista nöten. Det borde funka men blir bara en tråkig kopia av debuten, där fåken inte alls är lika skrämmande som legenden om Nils Kant och dimman på Alvaret. Ett drama med några huvudrollsinnehavare som på ett väldigt krystat, och ibland väldigt förutsägbart, sätt kopplas samman och slutligen bildar ett så kallat klimax med efterord som bromssträcka. Vi har läst det förr, och Nattfåk får mig att sortera in Johan Theorin i det ganska tråkiga spänningsroman-facket. Synd, men det känns som om författaren stressat fram boken och hamnat i ett ganska fånigt Beckliknande slut. Det här är definitivt en sån där bok som jag glömt några sekunder efter att jag läst ut den. En sån där deckarjävel!

Nej, vill ni ha hav, dimma och ondska - läs Människohamn för böveln!

Ska väl också ta och läsa några böcker

Jaha, jag ska också försöka läsa några böcker under sommaren. Har inte fått tag i Dumskallarna ännu men svärfars fru - som, om hon skulle ge sig på uppgiften att göra en lista över böcker hon läst, förmodligen skulle fylla hela globen med pappersark - ska se om hon inte har den någonstans. Ha!

Annars har jag läst 70 sidor i Nattfåk och den håller stilen. Den kommer jag nog att läsa ut ganska snart. Annars har jag några ungdomsböcker på listan (jobböcker, som jag kallar dem) och den mest intressanta av dessa heter Den utvalde (info här). Har läst ett par sidor men ungdomsböcker är inte roliga att läsa - det skulle dock underlätta höstens arbete om jag tog tag i dessa böcker redan nu.

Sedan sneglar jag på Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson som ligger här på fönsterkarmen i Mariannelund och ser inbjudande ut. Det var den jag pratade om! Se info här! Annars har jag fullt upp med att fundera ut nästa bok. Har i nuläget ingen aning - men det bli antingen vår första kvinnliga författare eller något helt jävla supercrazy. Vad jag nu menar med det?

Se till och läs nu era jävlar - annars krossar jag knäskålarna på er, som en viss Okonkwo hade uttryck det hela.

Några avslut...

Innan jag kastar mig in i "Dumskallarnas sammansvärjning" (om jag nu inte redan gjort det i samma stund jag anslöt mig till Frisaga) så hade jag tänkt att läsa ut lite andra böcker jag påbörjat men inte avslutat. Den första i raden blir Erlend Loes "Gör vad du vill" som jag tycker började bra men var väl tjatig för min smak, den hamnade alltså tillbaka i bokhyllan efter 100 sidor. Nu ligger den i handen igen. Näst på tur står Jostein Gaarders "Brev från ljusårs avstånd", en bok jag blev rekommenderad av en av mina mest läsande elever. Bra bok, men tyvärr blev jag avbruten även här. Sist men inte minst står Luke Rhineharts "Tärningsspelaren", en bok jag fick i 30-årspresent, tror jag, av min kära Frisagakamrat Andreas. Har petat lite i den och ser ingen anledning att inte läsa klart den men det är något svårdefinierbart som gör att den ofta har försvunnit och återfunnits längst bort i bokhyllan vid ett flertal tillfällen. Hoppas semestern står mig bi och hjälper mig att rättfärdiga dessa böcker. Önska mig lycka till, detta är för mig något helt nytt som jag aldrig tidigare har lyckats med.

Rond nio vinklar fram ett nytt grepp

"Dumskallarnas sammansvärjning" av John Kennedy Toole (1937-1969)

Förläggarna var mycket kallsinniga när den unge författaren kom med sitt manus. Han lyckades helt enkelt inte få boken publicerad någonstans. Han blev deprimerad av alla avslag och tog så småningom sitt liv. Om han tog sitt liv enbart på grund av boken har jag svårt att tro. men om det stämmer att komiker ofta är mellankoliska/deprisiva privat så kanske det ändå var en del av anledningen.

Toole blev 32 år gammal. Hans mor lyckades tillslut få boken publicerad och framgången var ett faktum. Boken belönades med Pulitzerpriset för 1980 års främsta Amerikanska roman.

Let's hit it!