Dekadent val

När antalet uppsatser jag måste läsa eller borde läst för längesedan ökar blir mitt litterära intresse ansenligt större; det väcker en gränslös läslusta och jag går omvägar för att snubbla in på biblioteket efter jobbet och hittar nästan alltid någonting intressant på nyhetshyllan.

När jag sedan står där med handen på Herta Muller ser jag plötsligt två böcker som placerar nobelpristagarinnan på min ”att läsa senare”-lista. Å ena sidan norrmannen Stig Sæterbakkens kalla noirdeckare Osynliga händer, som verkar intressant för att intrigen ter sig lika smutsig och dekadent som vädret i slaskiga oktober. Å andra sidan islänningen Hallgrimur Helgasons Stormland. Helgason trollband mig med sina sannslösa utläggningar i dagdrivarskildringen 101 Reykjavik för över tio år sedan (tror jag) – den boken skulle hamna på listan om jag gjorde en över bästa böcker jag läst. Kanske skulle jag omvärdera Helgasons dekadenta prosa om jag läser om den, men i minnet är det en klassiker och får så vara (men undvik filmen).

Två motsatser de här två, där den förstnämnda håller sig med korthugget hårdkokt deckarspråk och den andre raljerar om allt och inget, på ett (förmodligen) underhållande och komiskt sätt. Hur som helst – vet nu inte vilken av dessa böcker jag ska börja med men bestämmer mig för att läsa första meningen i varje och sedan ta ett beslut. Således;

Osynliga händer:

”I mer än ett dygn hade jag vetat att jag skulle besöka henne, det försvunna barnets moder.”

Stormland:

”’Förbannade jävla halvidioter’, svor Böddi tyst när han steg ut på parkeringen vid Nordvästgymnasiet.”

Ahhh, jag tror att det är avgjort: börjar med Stormland.

Juliet, Naked

Så, nu har jag läst ut Nick Hornbys senaste Juliet, Naked och även om titeln utlovar naket så lär ni bli besvikna, om det nu är så att det är naket ni vill ha. Som Hornbyroman är den dock alldeles utmärkt - långt ifrån hans bästa men ändå riktigt bra. En slags tillbakagång till musiken och nörden; ni minns High Fidelity. Fast allra bäst är Hornby själv - han skriver så bra att om han lät karaktärerna diskutera telefonstolpar så skulle det ändå bli naturligt och intressant. Hade glömt att han är grym på dialog, och allt det där andra också.

Den här boken handlar främst om skivan Juliet av Tucker Crowe. Det var Crowes mästerverk och sista plattan innan han nån gång på åttiotalet ställde in en turné och sedan försvann från rampljuset. Detta har i sin tur skapat mytbildning; Crowe gick in på en toalett, fick en uppenbarelse och har sedan dessa sysslat med vad det nu var hans uppenbarelse gick ut på. Det skrivs inlägg på nätet och enligt några personer är Crowe mer lysande än Bob Dylan, fast för den stora massan är han relativt okänd. Det missförstådda geniet, typ.

Boken följer Duncan (världens stösta Tucker Crowefan) och Annie (som fått sin beskärda del av Crowe genom att leva tillsammans med Duncan) och när skivbolaget bestämmer sig för att släppa en demoversion av Tuckers mästerverk Juliet (Juliet, naked) går deras åsikter isär. Duncan hyllar den i ett inlägg på sin hemsida vilket får Annie att för första gången skriva en recension där hon menar det motsatta. Vidare ifrågasätter hon relationen mellan henne och Duncan och inser att hon slösat bort sin ungdom på en insnöad musiksnubbe - eller kanske främst en snubbe utan ambitioner.

Ska inte avslöja för mycket men när författaren efter ett par kapitel introducerar Tucker Crowe är han allt annat än mystisk. Han visar sig vara någonting helt annat än vad Duncan och hans "Crowlogists" inbillat sig, och som av en händelse får Tucker och Annie kontakt via mejl. Sedan utvecklar sig en riktigt humoristisk Hornbyhistoria.

Det hela känns faktiskt som en sån där trivsam komedi med Hugh Grant i huvudrollen, fast på ett positivt sätt (även om jag inte tror att just Grant skulle passa i någon roll, men ni fattar kanske vad jag menar?) och man sitter och småler stundtals. Skön läsning med andra ord, och det enda som känns snopet när bokens sista sida är läst är att man inte kan lyssna på den där förbannade plattan - för Tucker Crowe är ju en påhittad artist och Juliet ett påhittat album. Gaaah, fast när jag läser om det känns det som en klassiker - inte minst sista låten "You and Your Perfect Life".

Ett förslag

Okej, jag har ett förslag. Eftersom det var typ hundra år sedan jag läste ut Anders Paulrud-boken känns det inte som om kommande diskussion blir givande. Istället tycker jag att vi går vidare - pang på nästa bok bara! Sedan kan man ju kommentera Paulruds bok här på bloggen; skriv en kommentar; ett eget inlägg; en låt; en dikt eller något annat. Whatever!

Jag tycker att boken var grymt bra, kanske främst för att den utspelar sig på en plats jag känner igen samt kan känna igen mig och skratta med karaktärerna. Den var också ovanligt välskriven och lättläst på ett POSITIVT sätt. Jag gav den högsta betyg (japp, det var jag) och kanske var det att ta i, men vad fan .... jag är en ganska skeptisk jävel annars så varför inte låta mig vara positiv nån gång.

Således, vems tur är det och vad säger ni om mitt förslag. Fyra veckor från det att inlägget om nästa bok publiceras träffas vi - eller?

Bury My Heart At Wounded Knee

Vet inte hur man bäddar in en video i detta fasansfulla bloggverktyg - det har gått tidigare men inte nu. Nåja, länkar till en låt Ni alla kanske kan lyssna på med ett lätt smil på läpparna. En stompig indianhistorisk Tracy Champman-aktig liten visa. Och hur många låtar börjar med en textrad som denna:

"Indian legislations on the desk of a do-right Congressman, Now he don't know much about the issue so he picks up the phone and he asks advice from the Senator out in Indian country".

Buffy Sainte Maries "Bury My Heart At Wounded Knee"hittar du om du klickar på denna länk!

Detta i väntan på att vår kära cirkel ska börja rulla igen!