När antalet uppsatser jag måste läsa eller borde läst för längesedan ökar blir mitt litterära intresse ansenligt större; det väcker en gränslös läslusta och jag går omvägar för att snubbla in på biblioteket efter jobbet och hittar nästan alltid någonting intressant på nyhetshyllan.
När jag sedan står där med handen på Herta Muller ser jag plötsligt två böcker som placerar nobelpristagarinnan på min ”att läsa senare”-lista. Å ena sidan norrmannen Stig Sæterbakkens kalla noirdeckare Osynliga händer, som verkar intressant för att intrigen ter sig lika smutsig och dekadent som vädret i slaskiga oktober. Å andra sidan islänningen Hallgrimur Helgasons Stormland. Helgason trollband mig med sina sannslösa utläggningar i dagdrivarskildringen 101 Reykjavik för över tio år sedan (tror jag) – den boken skulle hamna på listan om jag gjorde en över bästa böcker jag läst. Kanske skulle jag omvärdera Helgasons dekadenta prosa om jag läser om den, men i minnet är det en klassiker och får så vara (men undvik filmen).
Två motsatser de här två, där den förstnämnda håller sig med korthugget hårdkokt deckarspråk och den andre raljerar om allt och inget, på ett (förmodligen) underhållande och komiskt sätt. Hur som helst – vet nu inte vilken av dessa böcker jag ska börja med men bestämmer mig för att läsa första meningen i varje och sedan ta ett beslut. Således;
Osynliga händer:
”I mer än ett dygn hade jag vetat att jag skulle besöka henne, det försvunna barnets moder.”
Stormland:
”’Förbannade jävla halvidioter’, svor Böddi tyst när han steg ut på parkeringen vid Nordvästgymnasiet.”
Ahhh, jag tror att det är avgjort: börjar med Stormland.
När jag sedan står där med handen på Herta Muller ser jag plötsligt två böcker som placerar nobelpristagarinnan på min ”att läsa senare”-lista. Å ena sidan norrmannen Stig Sæterbakkens kalla noirdeckare Osynliga händer, som verkar intressant för att intrigen ter sig lika smutsig och dekadent som vädret i slaskiga oktober. Å andra sidan islänningen Hallgrimur Helgasons Stormland. Helgason trollband mig med sina sannslösa utläggningar i dagdrivarskildringen 101 Reykjavik för över tio år sedan (tror jag) – den boken skulle hamna på listan om jag gjorde en över bästa böcker jag läst. Kanske skulle jag omvärdera Helgasons dekadenta prosa om jag läser om den, men i minnet är det en klassiker och får så vara (men undvik filmen).
Två motsatser de här två, där den förstnämnda håller sig med korthugget hårdkokt deckarspråk och den andre raljerar om allt och inget, på ett (förmodligen) underhållande och komiskt sätt. Hur som helst – vet nu inte vilken av dessa böcker jag ska börja med men bestämmer mig för att läsa första meningen i varje och sedan ta ett beslut. Således;
Osynliga händer:
”I mer än ett dygn hade jag vetat att jag skulle besöka henne, det försvunna barnets moder.”
Stormland:
”’Förbannade jävla halvidioter’, svor Böddi tyst när han steg ut på parkeringen vid Nordvästgymnasiet.”
Ahhh, jag tror att det är avgjort: börjar med Stormland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar