Juliet, Naked

Så, nu har jag läst ut Nick Hornbys senaste Juliet, Naked och även om titeln utlovar naket så lär ni bli besvikna, om det nu är så att det är naket ni vill ha. Som Hornbyroman är den dock alldeles utmärkt - långt ifrån hans bästa men ändå riktigt bra. En slags tillbakagång till musiken och nörden; ni minns High Fidelity. Fast allra bäst är Hornby själv - han skriver så bra att om han lät karaktärerna diskutera telefonstolpar så skulle det ändå bli naturligt och intressant. Hade glömt att han är grym på dialog, och allt det där andra också.

Den här boken handlar främst om skivan Juliet av Tucker Crowe. Det var Crowes mästerverk och sista plattan innan han nån gång på åttiotalet ställde in en turné och sedan försvann från rampljuset. Detta har i sin tur skapat mytbildning; Crowe gick in på en toalett, fick en uppenbarelse och har sedan dessa sysslat med vad det nu var hans uppenbarelse gick ut på. Det skrivs inlägg på nätet och enligt några personer är Crowe mer lysande än Bob Dylan, fast för den stora massan är han relativt okänd. Det missförstådda geniet, typ.

Boken följer Duncan (världens stösta Tucker Crowefan) och Annie (som fått sin beskärda del av Crowe genom att leva tillsammans med Duncan) och när skivbolaget bestämmer sig för att släppa en demoversion av Tuckers mästerverk Juliet (Juliet, naked) går deras åsikter isär. Duncan hyllar den i ett inlägg på sin hemsida vilket får Annie att för första gången skriva en recension där hon menar det motsatta. Vidare ifrågasätter hon relationen mellan henne och Duncan och inser att hon slösat bort sin ungdom på en insnöad musiksnubbe - eller kanske främst en snubbe utan ambitioner.

Ska inte avslöja för mycket men när författaren efter ett par kapitel introducerar Tucker Crowe är han allt annat än mystisk. Han visar sig vara någonting helt annat än vad Duncan och hans "Crowlogists" inbillat sig, och som av en händelse får Tucker och Annie kontakt via mejl. Sedan utvecklar sig en riktigt humoristisk Hornbyhistoria.

Det hela känns faktiskt som en sån där trivsam komedi med Hugh Grant i huvudrollen, fast på ett positivt sätt (även om jag inte tror att just Grant skulle passa i någon roll, men ni fattar kanske vad jag menar?) och man sitter och småler stundtals. Skön läsning med andra ord, och det enda som känns snopet när bokens sista sida är läst är att man inte kan lyssna på den där förbannade plattan - för Tucker Crowe är ju en påhittad artist och Juliet ett påhittat album. Gaaah, fast när jag läser om det känns det som en klassiker - inte minst sista låten "You and Your Perfect Life".