Klättrandet har börjat

Jaha, nu har jag äntligen lyckats få tag i boken och läst några sidor och säger att jag ska försöka klämma den under veckan (äuuhm?) men jag har ingen aning om hur det går för er andra. Vi kan väl kolla läget under veckan som kommer - jag räknar iskallt med att jag ligger sist, med åtta sidor lästa.

Som Yngwie J Malmsteen en gång sade "öh" och vi hörs!

Vägen är kuslig och sönderbränd

Det är inte ofta man lägger ifrån sig en bok och är helt övertygad om att man har läst ett mästerverk; en modern klassiker; någonting viktigt som kommer att finnas kvar många många år framöver. Det är iallafall känslan jag har efter sista sidan i Cormac McCarthys Vägen. Jag har läst en hel del böcker i mitt liv och den här hamnar utan tvekan på fem i topp-listan, om jag nu gjorde någon sådan (fast det gör man ju inte, man bara säger så, ja ni fattar...). Återstår dock att se om den ligger kvar där om ett år eller så.

Vägen är en alldeles fantastisk bok, men genom att uttrycka mig så snurrar jag in mig i motsättningar eftersom ämnet och stämningen i boken är rent ut sagt kusligt och fasansfullt. Ett riktigt helvete, egentligen!

Vill inte avslöja för mycket men det vi möter i Vägen är ett sönderbränt amerikanskt landskap härjat av någon slag naturkatastrof, och vi får följa mannen och sonen dragandes på en kundvagn på väg mot kusten i hopp om någonting bättre. Det är en kolsvart historia där allt hopp är släckt och inga fåglar flyger över himmelen. De möts av sönderbrända städer och döda träd och växter, och när de går där längs vägen och söker efter mat i hus som är ödelagda sedan år tillbaka är det kylan och svälten som är värst. Och så får de vara på sin vakt, för bland alla ödelagda bilvrak och sönderbrända skogar härjar vägpirater som i jakt efter mat utvecklats till kannibaler. Utrustade med järnrör dyker de plötsligt upp. Fast annars är det tyst och tomt.

Jag stannar där! Eller förresten, språket, där McCarthy med minimalistiska medel lyckas lägga kalla fingrar med ett lätt tryck runt halsen redan i inledande meningarna och släpper inte taget förrän sista bladet är läst. Aldrig att han tar i för mycket utan de dramatiska bitarna avhandlas kortfattat - men trovärdigt - och så dialogen som är enormt torr och sparsmakad. Till en början stör det, sedan är det en fröjd att läsa. Dialogen! Kortfattad? Visst! Men det funkar. Jo, faktiskt!

Jag skulle kunna fylla en hel kontinent med superlativ och fortfarande ha över att spilla i havet. Den här boken måste ni läsa, och jag är oerhört glad att jag nu läst den innan jag snubblade över filmen med Viggo Mortensen, som har premiär i dagarna. Den är säkert bra, men kan omöjligt vara i närheten av det som boken förmedlar. Inte ens med en Nick Cave som målar med grova penslar i förgrunden. Men visst ska jag se filmen! Kanske borde jag läsa om den på engelska först, för enligt nån recensent blir boken knappt hälften så bra i svensk översättning (beror dock ej på översättningen utan på språkets nyansrikedom, e-hu?) och jag menar, här har jag haft mitt livs lässtund med den svenska översättningen - vad fan händer om jag läser den på engelska? Och om jag samtidigt lyssnar på Nick Caves och Warren Ellis soundtrack? Blir den kusligare? Jobbigare? Fan, jag vet inte om jag pallar med det.

Dessutom måste jag läsa en annan bok j-ligt fort! Ja, ni vetvilken!! Men hur som helst: LÄS DEN HÄR BOKEN! Hörde ni det? LÄS DEN! Jag säger det igen: LÄS DEN! Så, nu var det sagt. (läs den)

Minns ni Paddington?

Jaha, det var värst vad det blir barnlitteratur här på Frisaga nu då. Fast det bli mest denna typ av litteratur i julmatsmältningstider. Och det finns en hel uppsjö riktigt dålig sådan, men så finns det som tur är även bra böcker för de minsta.

Minns ni Paddington? Ja, jag fick en rejäl åhå jaja-känsla när dottern rev upp julklappen och sade "titta, en bok". Paddington är den där lilla björnen som hittas med en "ta hand om honom"-lapp på tunnelbanan, och familjen Brown tar med honom hem - och där stannar han. Björnen hittar på hyss och lyckas alltid krångla till det för sig - och så älskar han marmelad. Ha, en alldeles lysande bok om du har en fyr-fem-sex-sjuåring i närheten. Nu har vi läst ut Kalla mig Paddington och kommer förmodligen leta upp fler böcker med den marmeladkladdiga björnen från mörkaste Peru, men som i böckerna har hamnat hos familjen Brown i London. Minns att den gick på teve, som nån slags pedagogisk dockteatervariant.

Nästa högläsningsbok: Nalle Puh, och då snackar vi inte de där färgglada Disneyversionerna utan kapitelböckerna - som också är enormt bra och mycket underhållande med ett och annat filosofiskt inslag.

Ps: ang tidigare inlägg vill jag även säga att Cormac McCartys Vägen är en riktigt bra ruggig jävla kanonbok som ni bara måste, jag upprepar MÅSTE, läsa.

Klätterbaronen

Frisagas nya utmaning är klassikern "Klätterbaronen" av Italo Calvini. Den handlar om den tolvårige pojken Cossimo som tröttnar på sitt liv hos sin rika adelsfamilj och han flyr upp till ett liv i träden. Året är 1763 - upplysningstid - boken är dock skriven långt senare, på 1950-talet. Cossimo anpassar sig alltmer till ett liv ovanför marken, han lär sig jaga och överleva med allt vad det innebär. Han blir både utstött men samtidigt uppskattad och till slut uppmärksammas han med besök av självaste Napoleon. Han blir olyckligt kär i grannflickan Violenta och får en följeslagare i form av en Tax. En blandning av utanförskap, filosofiska problem och kärlek. Läs och njut! Vi ses i slutet av januari.

Vägen, eller The Road (vad ni ni föredrar)

Har försökt får tag i klätterboken, men varenda bibliotek säger NEJ och akademibokhandlar säger "slut påförlaget" men jag kämpar vidare. Det ska gå!


Tills dess läser jag Cormac McCarthys The Road. Ruggig, är väl ordet jag tar till så här några sidor in i boken. Och som inte det vore nog så har Nick Cave plinkat ihop ett soundtrack till filmen ( på boken) som är ruskigt bra - det kommer nämligen en film i ämnet alldeles strax. Och om du undrar vem Cormac McCarty är så är det snubben som skrev boken som blev film - No Contry for Old Men. Så är det just nu!