Jahapp då har man varit och "fyndat" oreade böcker på rean. Är det inte alltid så det blir? En rea-bok hittade jag iaf och det var ingen mindre än Jonathan Safran Foers "Extremt högt & otroligt nära".
Sen hängde jag in Charles Bukowskis "Hollywood" och "Factotum" fast utan rea. Pocket är iofs rätt billiga från början. Safranboken var å andra sidan en fin hårdpärmad sak för 69 SEK, DET är ett fynd!
onsdag 25 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Efter fem ronder
Nu har vi läst fem böcker i denna cirkel och det kanske är läge att utvärdera? Hur som helst, av dessa fem tycker jag nog ändå att Flyga drake varit bäst, främst för att historien stannar kvar i mig och liksom inte vill förvinna. Även Allt är upplyst känns så här i efterhand som en väldigt bra bok, fast den var enormt jobbig att läsa. Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee känns som en av de viktigaste böcker jag läst där man fick en hel del historielektioner och Silke hade jag aldrig kommit på tanken att läsa om det inte vore för cirkeln. Gillar det avskalade berättandet - vilket är ovanligt. Det är nog bara med Slavskeppet som jag inte riktigt hittat motivationen att läsa vidare utan känner mig besegrad - den gick helt enkelt inte att läsa ut.
Tre av de böcker vi läst är filmatiserade - jag har inte sett någon av dem, men det ska jag ta tag i - eller? Det kanske inte är bra att ta sönder illusionen med färdiga bilder? Men jag blir sugen på att se Allt är upplyst. Flyga drake har jag här hemma, men jag funderar på att strunta i den. Känns som om boken förtas av filmen på något sätt.
Tre av de böcker vi läst är filmatiserade - jag har inte sett någon av dem, men det ska jag ta tag i - eller? Det kanske inte är bra att ta sönder illusionen med färdiga bilder? Men jag blir sugen på att se Allt är upplyst. Flyga drake har jag här hemma, men jag funderar på att strunta i den. Känns som om boken förtas av filmen på något sätt.
söndag 22 februari 2009
Rond 6 - Pölsan
Nu lämnar vi det dystra slavskeppet och beger oss till Sverige, närmare bestämt Västerbotten där vi ta del av en historia som utspelar sig år 2000 men består av en gammal mans brättelse om vad som hände 1947. Det är jakten efter den slutgiltiga pölsan som tas upp i Torgny Lindgrens Pölsan.
Torgny Lindgren föddes 1938 och har mottagit flertalet priser för sina böcker. Tidigare jobbade han som lärare i småland och sitter nu på stol nummer nio i Svenska akademin. Hans böcker är översatta till över 30 språk och några av de mer kända heter Norrlands akvavit, Ormens väg på hälleberget, Hummelhonung och Dorés bibel.
onsdag 18 februari 2009
Hans Helighet Dalai Lama
Jag har nu läst "Lycka! En handbok i konsten att leva" en bok baserad på intervjuer med Hans Helighet Dalai Lama skriven av Howard C. Cutler. Det är även Cutler som intervjuat.
Okej, jag har inte läst ut den ännu och det är inte en bok för Frisaga då den kräver rätt mycket energi. Vilket den verkligen gör men den får en att tänka. Vilket förvisso skulle passa Frisaga men jag skulle inte vilja läsa den under press. Ni kan ju läsa den som sidoprojekt och sen när alla läst den kan vi snacka lite om hans tankar då? Det kommer aldrig att hända inser jag men det vore ruskigt kul. Han har ju uppenbarligen en del vettiga åsikter som tål att diskuteras.
Håjta till om ni blir sugna.
Okej, jag har inte läst ut den ännu och det är inte en bok för Frisaga då den kräver rätt mycket energi. Vilket den verkligen gör men den får en att tänka. Vilket förvisso skulle passa Frisaga men jag skulle inte vilja läsa den under press. Ni kan ju läsa den som sidoprojekt och sen när alla läst den kan vi snacka lite om hans tankar då? Det kommer aldrig att hända inser jag men det vore ruskigt kul. Han har ju uppenbarligen en del vettiga åsikter som tål att diskuteras.
Håjta till om ni blir sugna.
tisdag 10 februari 2009
The Heroin Diaries
Läste nyligen ut The Heroin Diaries, vilken består av anteckningar nedklottrade av Motley Crues Nikki Sixx runt 1987. Den som inte läst lysande rock n roll-äventyret The Dirt gör nog bäst i att börja med den, och om sanningen ska fram så tillför dessa (så kallade) dagboksanteckningar inte speciellt mycket. Ja, om man nu inte är särskilt intresserad av just Nikki Sixx.
Det lustiga med den här boken är att Sixx faktiskt satte sig ner och förde dagboksanteckningar trots att han spenderade merparten av året hög som ett hus turnerandes i USA. Det känns lite som efterkonstruktioner - och att medförfattaren Ian Gittins fått skarva en hel del för att få ihop det (eller "fylla igen luckorna" som det heter på bokens baksida).
Det finns underhållande delar i den här boken, och vad som är sant är svårt att säga, men det står klart att Motley Crue och inte minst Nikki Sixx förvandlades till nerknarkade skitstövlar då de slog igenom - och 1987 hade mycket väl kunnat vara deras sista år tillsammans, inte bara för att Nikki Sixx tog en överdos, dog och återupplivades av Slashs flickvän, utan även för att plattan Girls Girls Girls var så in i helvete dålig. Men av någon anledning fick de till några hits och tog sig sedan vidare och lyckades bli ännu större några år senare. Ha, ja ... världen är allt bra underlig. (Kul nördfakta är att MC på 90-talet lyckades övertala dåvarande VD:n för Elektra att köpa loss mastertaperna till sina studioplattor, vilket Elektra gick med på eftersom de ansåg att bandets karriär var över - ett tilltag de säkerligen ångrar idag).
Det lustiga med den här boken är att Sixx faktiskt satte sig ner och förde dagboksanteckningar trots att han spenderade merparten av året hög som ett hus turnerandes i USA. Det känns lite som efterkonstruktioner - och att medförfattaren Ian Gittins fått skarva en hel del för att få ihop det (eller "fylla igen luckorna" som det heter på bokens baksida).
Det finns underhållande delar i den här boken, och vad som är sant är svårt att säga, men det står klart att Motley Crue och inte minst Nikki Sixx förvandlades till nerknarkade skitstövlar då de slog igenom - och 1987 hade mycket väl kunnat vara deras sista år tillsammans, inte bara för att Nikki Sixx tog en överdos, dog och återupplivades av Slashs flickvän, utan även för att plattan Girls Girls Girls var så in i helvete dålig. Men av någon anledning fick de till några hits och tog sig sedan vidare och lyckades bli ännu större några år senare. Ha, ja ... världen är allt bra underlig. (Kul nördfakta är att MC på 90-talet lyckades övertala dåvarande VD:n för Elektra att köpa loss mastertaperna till sina studioplattor, vilket Elektra gick med på eftersom de ansåg att bandets karriär var över - ett tilltag de säkerligen ångrar idag).
måndag 2 februari 2009
En hjärtformad ask av Joe Hill
Ibland knallar jag in på biblioteket, sträcker ut handen och roffar åt mig första bästa bok. Mest för att jag då tar någonting som jag annars inte skulle läsa och kanske upptäcker en författare jag faktiskt gillar. Jag har gjort det här några gånger, och oftast slutar det med att jag knycklar ihop boken redan efter ett par tre kapitel och låter katten leka med den. Inte minst när boken jag får tag i tillhör genren skräck.
Denna gång blir det just skräckgenren. Och texten på baksidan av Joe Hills debut En hjärtformad ask talar för att den ska bli kattleksak, det spelar ingen roll att New York Times kallar den "egensinnig och intelligent" - den innehåller alldeles för många delar där mitt inre skriker "åh nej". Jag menar, kolla följande: huvudpersonen är en rik avdankad rockstjärna som dragit dig tillbaka på sin gård. Åh nej! Där bor han tillsammans med flickvännen Georgia, en ung gothtjej som han döpt efter delstaten hon växte upp i (tidigare var han tillsammans med Florida). Åh nej! Han har två hundar som heter Angus och Bon. Åh nej! (AC/DC-connection?) Han gillar det ockulta och har en stor samling föremål hans fans skickat till honom. Åh nej! Han köper en vålnad via Internet. Åh nej! Det visar sig att vålnaden i allra högsta grad existerar och är allt annat än trevlig. Ha!
Så är det, men när jag läst tre kapitel kan jag inte sluta - det är någonting som håller mig kvar. Det må vara fånigt med en vålnad levererad tillsammans med en kostym i en hjärtformad ask, men det funkar faktiskt. Det visar sig också att det hela inte är en slump, dvs att just Jude (ja, rockstjärnan alltså) köpt vålnaden. Det utvecklar sig till en riktigt bladvändare (för att använda en sliten term) och nu har jag på bara två dagar läst över 200 sidor. Kan inte sluta!
Det är inte speciellt välskrivet men långt ifrån dåligt - mitt emellan. Min första tanke är Stephen King, och det är ju lustigt för när jag efter hundra sidor kollar upp Joe Hill på nätet visar det sig att det är en pseudonym - han är nämligen son till Stephen och Tabitha King. Det var först när han lyckats på egen hand som han röjde sin identitet. Lustigt, det är nästan så att jag känner mig lurad.
Nåja, det här är inget litterärt mästerverk men om du är ute efter spänning med en vålnad i form av en gammal man som plötsligt dyker upp sittandes på en stol med huvudet nerböjt längst bort i korridoren så är det här någonting för dig. Han talar med de döda, svänger sin pendel i forma av ett rakblad och guldkedja. Hundar som skäller, lite rockanekdoter och en elak jävla vålnad som bara vill döda. That's it - och det funkar!
Nej, nu ska jag ta och läsa ut boken.
Denna gång blir det just skräckgenren. Och texten på baksidan av Joe Hills debut En hjärtformad ask talar för att den ska bli kattleksak, det spelar ingen roll att New York Times kallar den "egensinnig och intelligent" - den innehåller alldeles för många delar där mitt inre skriker "åh nej". Jag menar, kolla följande: huvudpersonen är en rik avdankad rockstjärna som dragit dig tillbaka på sin gård. Åh nej! Där bor han tillsammans med flickvännen Georgia, en ung gothtjej som han döpt efter delstaten hon växte upp i (tidigare var han tillsammans med Florida). Åh nej! Han har två hundar som heter Angus och Bon. Åh nej! (AC/DC-connection?) Han gillar det ockulta och har en stor samling föremål hans fans skickat till honom. Åh nej! Han köper en vålnad via Internet. Åh nej! Det visar sig att vålnaden i allra högsta grad existerar och är allt annat än trevlig. Ha!
Så är det, men när jag läst tre kapitel kan jag inte sluta - det är någonting som håller mig kvar. Det må vara fånigt med en vålnad levererad tillsammans med en kostym i en hjärtformad ask, men det funkar faktiskt. Det visar sig också att det hela inte är en slump, dvs att just Jude (ja, rockstjärnan alltså) köpt vålnaden. Det utvecklar sig till en riktigt bladvändare (för att använda en sliten term) och nu har jag på bara två dagar läst över 200 sidor. Kan inte sluta!
Det är inte speciellt välskrivet men långt ifrån dåligt - mitt emellan. Min första tanke är Stephen King, och det är ju lustigt för när jag efter hundra sidor kollar upp Joe Hill på nätet visar det sig att det är en pseudonym - han är nämligen son till Stephen och Tabitha King. Det var först när han lyckats på egen hand som han röjde sin identitet. Lustigt, det är nästan så att jag känner mig lurad.
Nåja, det här är inget litterärt mästerverk men om du är ute efter spänning med en vålnad i form av en gammal man som plötsligt dyker upp sittandes på en stol med huvudet nerböjt längst bort i korridoren så är det här någonting för dig. Han talar med de döda, svänger sin pendel i forma av ett rakblad och guldkedja. Hundar som skäller, lite rockanekdoter och en elak jävla vålnad som bara vill döda. That's it - och det funkar!
Nej, nu ska jag ta och läsa ut boken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)