Ibland knallar jag in på biblioteket, sträcker ut handen och roffar åt mig första bästa bok. Mest för att jag då tar någonting som jag annars inte skulle läsa och kanske upptäcker en författare jag faktiskt gillar. Jag har gjort det här några gånger, och oftast slutar det med att jag knycklar ihop boken redan efter ett par tre kapitel och låter katten leka med den. Inte minst när boken jag får tag i tillhör genren skräck.
Denna gång blir det just skräckgenren. Och texten på baksidan av Joe Hills debut En hjärtformad ask talar för att den ska bli kattleksak, det spelar ingen roll att New York Times kallar den "egensinnig och intelligent" - den innehåller alldeles för många delar där mitt inre skriker "åh nej". Jag menar, kolla följande: huvudpersonen är en rik avdankad rockstjärna som dragit dig tillbaka på sin gård. Åh nej! Där bor han tillsammans med flickvännen Georgia, en ung gothtjej som han döpt efter delstaten hon växte upp i (tidigare var han tillsammans med Florida). Åh nej! Han har två hundar som heter Angus och Bon. Åh nej! (AC/DC-connection?) Han gillar det ockulta och har en stor samling föremål hans fans skickat till honom. Åh nej! Han köper en vålnad via Internet. Åh nej! Det visar sig att vålnaden i allra högsta grad existerar och är allt annat än trevlig. Ha!
Så är det, men när jag läst tre kapitel kan jag inte sluta - det är någonting som håller mig kvar. Det må vara fånigt med en vålnad levererad tillsammans med en kostym i en hjärtformad ask, men det funkar faktiskt. Det visar sig också att det hela inte är en slump, dvs att just Jude (ja, rockstjärnan alltså) köpt vålnaden. Det utvecklar sig till en riktigt bladvändare (för att använda en sliten term) och nu har jag på bara två dagar läst över 200 sidor. Kan inte sluta!
Det är inte speciellt välskrivet men långt ifrån dåligt - mitt emellan. Min första tanke är Stephen King, och det är ju lustigt för när jag efter hundra sidor kollar upp Joe Hill på nätet visar det sig att det är en pseudonym - han är nämligen son till Stephen och Tabitha King. Det var först när han lyckats på egen hand som han röjde sin identitet. Lustigt, det är nästan så att jag känner mig lurad.
Nåja, det här är inget litterärt mästerverk men om du är ute efter spänning med en vålnad i form av en gammal man som plötsligt dyker upp sittandes på en stol med huvudet nerböjt längst bort i korridoren så är det här någonting för dig. Han talar med de döda, svänger sin pendel i forma av ett rakblad och guldkedja. Hundar som skäller, lite rockanekdoter och en elak jävla vålnad som bara vill döda. That's it - och det funkar!
Nej, nu ska jag ta och läsa ut boken.
Är den läskig då? Ska jag läsa skräck måste det locka fram snuttefilt och strömuttagslampa.
SvaraRaderaFast när du använder termen "bladvändare" blir man ju lockad ändå.
Vet inte om den är läskig men spännande är ordet. I början är det lite läskigt då vålnaden visar sig första gången. Har läst ut den och kan konstatera att slutet inte alls var så dåligt som jag förväntade mig. Inga cliffhangers eller sånt iallafall.
SvaraRadera