Radhusångest serverat på glöggbricka, paket, hel och halv ..... och kanske några Stöl

Jaha, lever ni?

Inte mycket aktivitet här på Frisaga men det är ju inte så konstigt; vi har ju alla adventsljusstakar att putsa, glögg att dricka och snö att skotta. Vem fan hinner läsa då? Har själv varit inne i en riktig neråtperiod då det gäller läsande - knappt ens orkat bläddra i Dagens Nyheter utan spenderar morgon efter morgon med att göra matsäck (jävla utedagis) och leta efter vantar, mössor, stövlar och underställ.

Men glöggen gör det lite lättar. Eller jobbigare - beroende på hur man ser det.

Och nu har jag en turning torso-liknande hög med orättade prov, uppsatser, recensioner och .... ja, jag vet knappt vad det är längre. Nu har jag visserligen spenderat några timmar med att rätta engelskaprov (och skrattat lätt över några förväxlar "braces" med "diaper" - men det är säkert samma sak för en ettåring iallafall) och tro det eller ej - min läslust kom tillbaka igår. Kanske var den bara tillfällig men jag låg iallafall och läste fram till halv ett.

Har dock ingen ny bok att skriva om - har varken läst ur Cormacboken eller farsdagboken, men jag kanske får fart igen. Ska bara ..... (rätta allt det där andra och sätta betyg först). Ja, och så är det ju den där Spotifylistan med julmusik som ska bli klar - det kanske är prio ett iallafall?

Men varför skriver jag det här? Jo (och jag vet att det är taskigt att lägga själva poängen i slutet - ni är säkert stressade och undrar vad fan det är frågan om) jag tänkte att det vore trevligt med en liten sammankomst, och inte då bara för att prata radhusångest och Vi i villa utan även en mer julbetonad liten träff. Let's Go Nuts och dela ut presenter. Det kanske är töntigt men ärligt talat, en bokcirkel är ju ganska töntig (iallafall enligt mina elever, som skrattar när jag säger att jag är medlem i en bokcirkel som var ett rockband tidigare (typ) och de säger unisont "starta rockband igen") och vorde det då inte trevligt med en inslagen bok? Vi kan ju bestämma POCKET så drar vi ner kostnaderna lite.

Vad säger ni? Jaha, ni undrar när, var och hur? Tja ...... jag tycker att en lördag/söndag med biljard och öl och kanske en varm liten glöggbricka vore trevligt. När? Ja, det är ju alltid problemet. Jag ställer frågan istället: när?

Ordet är fritt!

Ps: Dream Theaters Black Clouds & Silver Linings är skitbra att rätt till.

Dagens citat

"I’m not interested in writing short stories. Anything that doesn’t take years of your life and drive you to suicide hardly seems worth doing." — Cormac McCarthy

Fars dag-present

Vaknade upp efter en sagolik konsertkväll tillsammans med Håkan Hellström till tonerna av mina barn som gratulerade på Fars dag. Förutom egenhändigt ihopknåpade gratulationskort fick jag en bok - vilket alltid passar bra.

Hade glömt bort att vi såg en intervju med David Nicholls för några veckor sedan där han pratade om sin bok One Day som jag sade att jag bara måste läsa. Och se där - idag dök den upp!

One Day har ett alldeles lysande upplägg - ett sånt man önskar att man själv kommit på. Den handlar om paret Emma och Dexter som vi får följa i 20 år, men bara under en dag. Ja, alltså en dag per år! Boken börjar alltså 15 juli 1988, kapitel två avhandlar 15 juli 1999 och så vidare. Känns som ett skönt nytt grepp!

Har bara läst några sidor än så länge men det känns som om jag kommer att göra ett litet uppehåll i Blood Meridian. Kul också att jag fick boken på engelska.

Another cantina

They paused without the cantina and pooled their coins and Toadvine pushed aside the dried cowhide that hang for a door and they entered a place where all was darkness and without definition.

" ......"

Toadvine took of his hat and put it on the bar and swept a clawed hand through his hair.
What have you got that a man can drink with just a minimum risk of blindness and death.
Cómo?
He cocked his thumb at is troath. What have you got to dring he said.

Blood Meridian, s. 106

Blood Meridian (or the Evening Redness in the West)

När jag nu hat tid över sätter jag tänderna, eller kanske händerna, i nyinköpta Bood Meridian. Det är en bok med min nya favorit Cormac McCarthy; hans femte bok publicerad första gången redan 1985. Då jag tidigare inte läst McCarthy på engelska gör jag nu ett försök. Det hela är en mycket blodig westernhistoria som i varje fall på baksidan skvallrar om en intressant historia. Läs mer om boken här.

Då boken blir film nästa år tänker jag att det nog är dags att ta tag i den innan. Och det passar ju bra när man är ledig några dagar denna vecka.

Ps: ni vet väl att det går att hitta en hel del böcker via Google books - om man pallar läsa via skärmen. Det går att hitta en och annan rolig gammal rockbiografi, om man är på det humöret.

Villan utläst

Det är inte varje dag man läser en bok i andra person. Har läst ut boken; det tog mig en halv kväll. Håller inne med mina åsikter; väntar in.

Tack för senast och, ..... bra val där Mauritz.

Akta dig. Jag drar i den sen. Låt mig sitta, tills jag blir nöjd.

Tycker nog att Synden tar sig, nu halvvägs in. Vill liksom uppmuntra lite, även om Ranelid inte riktigt motsvarar mina förväntningar. Han skriver som han prata, visst - men problemet hittills har ju varit att det inte riktigt gått att greppa själva tråden; den röda tråden irrar runt i liknelser och metaforer så att jag - stackars läsare - inte riktigt vet var i berättelsen jag befinner mig. Eller vart den är på väg.

Men det kanske blir bättre nu?

Är i vilket fall som helst inställd på att läsa ut boken denna vecka. Jag kan inte fredag men söndagen funkar förmodligen utmärkt - och då har jag ju dessutom läst ut boken!

Pre-Skulden

Vill bara lite som hastigast skjuta iväg en nödraket och en liten idé som kanske uppskattas? Jag vet att alla har fullt upp och sådär, men även om vi inte har läst ut Skulden så betyder ju det ju inte att en träff är onödig. Fast det kanske bara är jag kvar?

Vi kan kalla det ett pre-möte; ett inför samtal. Va? Kanske som ett extrainsatt utvecklingssamtal där vi diskuterar verkligt viktiga frågor som t.ex. Peters eminenta idé att tillsammans göra en resa. Hans förslag om bokmässan i Gbg (fan, det är ju rock n roll grabbar, eller?) ligger ju ett år fram i tiden och kanske finns det fler ideér? Det finns ju ett och annat kulturellt accepterat upplägg som t.o.m. våra familjer kan tänka sig att sponsra. Tänk er att vandra i Charles Dickens fotspår i London eller kanske göra en Shantaram. Va? För tusan, vi kan ju börja redan i helgen med att vandra på Strindbergs slitna gamla gator; spatsera runt i Berns salonger och sedemera ramla in på Gröne Jägaren och föra intellektuella samtal med Sellén och Montanus.

Vad säger ni?

Ska bara....

Jo men så're att é ..... ska bara läsa klart de där sista sidorna i Ozzyboken sedan sätter jag mig ner med Synden på allvar vid stranden jag och doppar fötterna i havet vi. Eller hur var det nu? HUR SOM HELST, då reser jag fan i mig inte upp förrän den är utläst.

Guinness vs Hennesy

"Många alkoholister skiter på sig. Jag menar, tänk efter: fyra liter Guinness är tillräckligt mycket asfalt för att belägga en och en halv mils motorväg. Och när man kvicknar till dagen efter så vill kroppen bara bli av med allt: den vill bara driva ut all giftig skit som du tvingat i den kvällen innan. Jag försökte byta från Guinness till Hennessy. Men jag blandade ut det med apelsinjuice eller coca-cola hela tiden, vilket var illa. Och jag drack fyra flaskor Hennessy om dagen, plus kokainet och tabletterna och ölen."

Ur Jag är Ozzy, s. 291

Alltjämt kröker sig ljuset i hans förvridna anlete

då plågoandarna gör sig påminda som en knuten näve, en pisksnärt i medvetandet, störtandes som en flodvåg av odefinierade symptom. Anledningen är enkel, till och med lätt skrattretande. I en och samma rörelse, tanke, impuls, höjer sig idéerna över det ännu inte sagda och vågar sig på en resa ut i det okända: tanken koncentreras. Frågan formuleras, om än med visst vemod, hunden som viker undan blicken, barnet som tystnar, handen som höjs. Kastar sig ut i ovissheten: Och så med ens var det sagt, och gjort, om än med en plötslig ingivelse att kväva läpparnas rörelse. Det enda han frågade var:
- Blir det något satans bokcirkelmöte nån gång??? Jag vill dricka bärs!!

Ber Ozzy om hjälp!

Det sker nån gång om året, och då är det verkligen helt tomt. Jag pratar om den månad (eller i värsta fall månader) när läslusten totalt försvinner och jag hellre spenderar tiden tillsammans med ett avsnitt av Cougar Town än att läsa. Och då är det ju illa!

Vad jag vill säga med detta är att jag verkligen måste ha ett datum för att fullborda Random Ranelid. Fick ingen överväldigande respons på det inlägget (men tack Peter) och det känns som om cirkeln har soffat till sig en del igen. Men visst, vi har saker att göra .... jag vet. Men ändå? Borde vi inte ta tag i det nu - säg fyra veckor från idag, det skulle innebära torsdagen den 30 september. Vad gör du då? Kl 19? Vad sägs?

Hur som helst, för att komma i fas ber jag Ozzy Osbourne om hjälp. Hittade nämligen en sån där rolig liten rockbiografi häromdan - Jag är Ozzy! Den kanske kan få fart på min läslusta? Det har hänt förr att nån rockbiografi har fått fart på vokalerna och så är man igång igen.

Men då Ozzy växte upp i tråkiga engelska arbetarstadsdelen Aston i Birmingham är inledningen något seg. Förstår inte vad det är med rockbiografier och att starta från början. Det är alltid lika tråkigt, som för att visa att de är mänskliga - men det vi vill läsa om är ju precis allt det där andra; det som inte är mänskligt och anledningen till att de bor i feta villor i Beverly Hills och inte vi. Men, precis som med alla andra rockbiografier tar den sig nog - om Ozzy nu lyckas komma ihåg något över huvud taget.

Random Ranelid

Det har alltså visat sig vara svårt att få tag i Synden. Coolt att Peter lyckades få kontakt med mannen själv, och att han svarar är ju respekt i sig - nu måste vi ju läsa Björn Ranelid.

Jag föreslår således ett random Ranelid - dvs, ni väljer valfri bok med herr Ranelid inför nästa träff. Anledningen till att jag valde Synden var just för att han fått Augustpriset för denna men det hade kunnat vara vilken annan bok som helst. Jag vet inte om jag kommer att välja Synden eller annan bok, låter det vara en hemlighet.

När vi träffas nästa gång kanske vi har fyra böcker att diskutera? Kanske en? Kanske två eller rentav tre? Spelar ingen roll - ett nytt grepp som vi kanske kan pröva?

Vad säger Ni? Var och en väljer en bok av Björn Ranelid som de läser ut och tar med sig till nästa träff - så får vi se vad vi har att prata om! Det blir som att öppna ett kinderägg; flera överraskningar i en!

Åtagande

Nu tar jag tag i Synden!

Den förlorade symbolen - utan att röja något om innehållet Peter!

Sommaren är slut, jag börjar jobba imorgon. Gaaaah! Vill avsluta och gör detta genom att läsa ut de sista sidorna i Dan Browns Den förlorade symbolen.

Låt mig kalla den deckare, okej. Och det är säkert snobbigt att klaga på sådana, men många deckare kan jämföras med en bottenlös tunna! Man läser och tar in informationen men den rinner ut lika fort som den kom in, och när man vänt sista bladet är man lika tom som när man började - bortsett från skrapet som fastnat på sidorna. Dan Browns böcker ger lite mer på just den punkten, och det är väl just därför de säljer så förbaskat bra?

Således, det positiva med att läsa Dan Brown är känslan av att bli utbildad under tiden. Det är lite som att sitta på en föreläsning i thrillerformat. Man lär sig saker samtidigt som Brown lägger ut en förutsägbar räls till intrig. Hjälteakademikern Robert Langdon funderar och spekulerar i kilometerlånga utläggningar samtidigt som tiden är knapp och boven närmar sig sitt mål. Tah-dah!

Det som dock är förvånandsvärt konstigt med den här boken är hur lite jag vet om huvudpersonen trots att berättelsen tar plats och kräver 600 sidor. Robert Langdon är näst intill genomskinlig, och hade det inte varit för att Tom Hanks spelat denne på vita duken hade han reducerats till en polotröja och en Musse Pigg-klocka. Robert Langdon maler på om sina symboler men känns ungefär lika levande som en kartongkopia av Hanks. Inga känslor, på sin höjd en klapp på kinden för att visa uppskattning. Jag undrar om Langdon någonsin kramat någon eller känt ett lyckorus som inte har med lösandet av ett sudoku att göra?

Fast visst ska han vara lite träig, men det vore ju roligare om han var mänsklig. Författaren jobbar dock stenhårt med boven men lyckas inte riktigt få till en riktigt människa där heller. Men den korthuggna CIA-kvinnan Sato är dock en ganska rolig karaktär.

Kiosksvältare eller inte! Bladvändare? Spänningslitteratur? Bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt! Det var delvis en bladvändare men till sist röttnar man ju på de dramatiska gesterna som avlsutar varje kapitel, och även om det bjöds på en och annan 'aha'-upplevelse med efterföljande abstinens att googla kände jag mig ganska tom efteråt.

Bortsett det där skrapet på sidorna då.

Ännu ett projekt om intet

Sitter i köket i Smögenhuset och inser att tiden återigen blivit för knapp för sommarens läsprojekt; 10 böcker på 8 veckor. Med facit i hand och tre veckor "to go" är jag inne på slutet av min andra bok. Det är helt enkelt så att med två barn i en sällskapssjuk familj är det alltför ofta svårt att hitta en tillräckligt ostörd vrå av huset för att kunna försvinna in i en bok. Har tagit mig igenom förra bokcirkelvalet "Den som blinkar..." och är inne på upploppet av Människohamn - ja, jag vet att jag redan borde ha läst den, men jag erkänner - jag ligger efter med ett par år - men trots alla hyllningar hoppas jag att Människohamn blir ännu bättre, det är ännu inte det struptag jag förväntade mig. Sommarens projekt innefattade även Shantaram, Livläkarens besök, repris på Mina drömmars stad, En halv gul sol, och eventuellt Svensk maffia och ytterligare ett par titlar jag redan glömt bort. In alles 10 böcker. Jag får erkänna mig nedlagd, styckad, besegrad. Igen. Vad göra? Låtsad sjukdom? Plötsligt försvinnande? Vad som helst för att kunna få lite egen tid. Snälla ge mig tips på hur man beter sig!  

Blodigt värre på Skansen

Har precis läst ut Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Är alldeles för sommarslö för några längre utläggningar men några meningar ska jag väl få ihop.

Till en början tyckte jag att det var genialt att placera handlingen i lingonskogen med ett dansbandssoundtrack som en blöt wettexduk runt omgivningen. Snyggt gjort, rakt in i folkhemmet med skiten bara. Men sedan har jag svårt för skräckfilmsavslutningen i den första delen av boken - det blir lite för mycket. Men när sedan den andra flickan kommer in i handlingen och berättelsen rör sig in i själva underhållningsbranschen (Idol och Allsång på Skansen) tar den sig en aning och jag kan inte sluta läsa. För hur ska det sluta? Och JA - det slutar blodigt och brutalt; på ett sätt genialt, på ett annat väldigt överdrivet.

Vad Lilla stjärna handlar om kan ni läsa här, för det tänker jag inte dra i detta inlägg. Det här är inte lika bra som Människohamn men det hade jag faktiskt inte väntat mig. Dock välskrivet som vanligt och med en ruggig känsla som kommer krypande så här efteråt. Hur fan kom han på det här? Retar mig dock lite på upplägget - det verkar som om han tänkt filmatisering under skrivandets gång samt lite för påfallande sträcker ut handen och vill nå de unga läsarna (läs flickorna).

Nåväl - all in all en underhållande och ganska sjuk historia med några brister. Det är dock fortfarande bland det bättre man kan läsa i detta avlånga land idag. Och den där slutscenen - den är ganska genial iallafall. Man kanske frågar sig VARFÖR men kan lika fort skjuta till ett VARFÖR INTE. För så är det ju, mestadels.

Sweden 1958: Alice Babs - Lilla Stjärna

Sommarbazaar

Ett land i gryningen

Att man aldrig lär sig. Istället för att kasta mig ner i gräset med Synden, som jag ju själv valt, snubblar jag och hamnar med näsan i Dennis Lehanes tegelstensroman och läser om hur Babe Ruth spelar baseball på ett fält i Ohio i väntan på att tåget ska lagas och ta dem vidare. Kan liksom inte sluta läsa. En historisk roman som sträcker sig långt över 700 sidor, tror jag. 

Björn Ranelid - Synden

Ett backslick, solbränna och en konstant ordsvada är kanske det man främst tänker på när man ser Björn Ranelid. Han har suttit och hållt låda i progam som Stjärnorna på slottet och skrutit om sin "ranelidska" - sitt alldeles egna språk, som är unikt. Nu är det väl upp till bevis, antar jag - för nu ska vi läsa Synden av Björn Ranelid (vinnare av Augustpriset 1994).

Synden handlar om Julius Rhode som växer upp i ett litet samhälle i Österlen i Skåne. Pappan är agronom och forskare och familjen har en framskjuten ställning i byn. Julius råkar ut för en olycka när han är tre år gammal men det är först senare han får reda på den verkliga och grymma förklaringen till olyckan. Han får också veta varför Irma, hans bästa vän och älskade, spärrades in på mentalsjukhus vi femton års ålder. Tragedin i prästgården uppdagas.

Julius bestämmer sig för att hämnas - genom att berätta sanningen.

Mycket nöje!

Far

Far var det präktigaste man kunde tänka sig och solen lyste i hans ansikte. Han
rökte inte, han drack inte, han gick och lade sig tidigt och gick tidigt upp,
och jag hörde honom aldrig yttra en svordom. Han passade tiden och skötte sitt
arbete och betalade sin skatt, och hundra meter före ett trafikljus sänkte han
farten även om det var grönt, och när vi kom fram hade det blivit rött.

S. 35, i Den som blinkar är rädd för döden

Rekommenderar Carlos Ruiz Zafón

Så, nu har jag läst ut Vindens skugga. Det är en riktigt bra bok, det lovar jag, och även om jag kanske inte ska förstöra läsupplevelsen genom att babbla om den så passar jag återigen på att rekommendera denna bok.

Den hade såklart varit helt perfekt för vår lilla cirkel. En riktigt välskriven roman med botten och djup som dessutom är ett lättläst pusselliknande drama. Och så handlar boken om böcker; om de bortglömda böckerna och varför man läser. Lysande!

Det är en rikigt bra berättelse och när jag tror att jag ska bli besviken mot slutet för att jag har räknat ut allting så blir jag ändå överväldigad när jag läser allra sista sidan och tänker "så klart". Snyggt!

Gott så - nu ger jag mig i kast med Peters bok, har läst en bit. Underhållande!

Ses vi strax efter midsommar kanske? Jag drar förmodligen iväg och campar med barnen några dar, typ tis - torsd. Innan eller efter?

Boken i hand... eller hamn, ehhh nåväl!

Snyggt - någon har styrt upp bakgrunden. Har jag inte sett denna hylla tidigare? (Den meningen i ett annat sammanhang skulle kunna få förödande konsekvenser).

Jag håller med Xstian att vi bör köra mer regelbundet och t.om. kanske bestämma ett datum i god tid innan. Bra idé, varför har ingen tänkt på detta tidigare?

Jag har boken, läste några sidor och tycker att det verkar underhållande. Tyska är hårt! Anledningen till att jag inte läst vidare heter Vindens skugga och grymt bra. 500-sidorspocketen tar lite tid och det är nästan så att jag drar ut på det för att den ska vara längre. Men jag planerar mitt läsande såklart - kommer att läsa ut vår bok i tid.
Sedan undrar jag om det inte är min tur att välja bok; hoppadevi över mig eller är jag efter Peter? Fan vet - spelar ingen roll men då måste jag ju tänka till innan nästa träff.

Jag vill också läsa Lilla stjärna. Fast kanske inte i Gbg.

Om tre veckor och varje månad!!!

Jag håller med Andreas om Cirkelns Stora Kraft - den måste leva eller sluka oss alla i ett svart hål. Jag föreslåt att nya boken diskuteras över starkdryck om två veckor - alltså antingen kl 15 eller kl 19 helgen efter midsommar. Bestäm genast dag så att våra fruar och barn har tid att anpassa sitt sminkande, tränande, och gnällande. Är man bortrest får man betala videosamtalet själv! Sedan löper det med 4-veckorsintervaller varken mer eller mindre - gärna på dagen exakt så alla vet och återigen inga fruar kan slingra sig och säga - Det hade jag ingen aaaning om, du skulle ju massera mina fötter den dagen!?!?!

Härmed presenterar jag nästa bok

Efter en lång väntan på att folk antingen skulle ta sig igenom Klätterbaronen eller ta beslutet att ge upp så är vi äntligen framme vid nästa bok. Eftersom det runnit MYCKET vatten under broarna och cirkeln kommit av sig helt tänkte jag att en kort bok skulle passa. En defribillator. En snabb berättelse med mycket innehåll och även en del tung historia.

Först hade jag tänkt att vi skulle läsa den lätsamma "Hallonbåtsflyktingen" men ju mer jag tänkt på situationen och att cirkelmötet inte blev av så är nog en kortare bok bättre. Då läser vi den snabbt och vi kan ha en riktig träff ganska snart. Och dessutom ha något att diskutera. Mauritz har tyvärr fått felaktig information innan Egypten och han kan redan ha påbörjat Hallonbåtsflyktingen. Ingen skada skedd, jag tror det är en grymt bra bok hur som helst.

Den bok vi ska läsa är skriven av en Dansk herre vid namn Knud Romer och boken heter "Den som blinkar är rädd för döden". Boken skrevs 2006 och har fått enormt bra recensioner. Jag fann den av en slump när jag drev omkring i bokhandeln och helt på måfå fingrade fram just den här guldklimpen.

Njut boys!

Vindens skugga

Vill bara passa på att skicka iväg ett litet boktips innan Peter drar igång nästa cirkelbok. Den har legat hemma i säkert över ett år; en tummad pocket som jag härom dagen fick tag i för att bara läsa några sidor. Nu har jag läst snart 200 sidor och det blir bara bättre och bättre.

Boken är skriven av Carlos Ruiz Zafón och handlar om Daniel, vars pappa tar honom till "De bortglömda böckernas gravkammare". Väl där får han i uppdrag, förutom att hålla stället hemligt, att välja en bok som just han måste beskydda. Han väljer "Vindens skugga" av Julián Carax, vilket visar sig vara en mycket speciell bok som har en hel del likheter med hans eget liv. I sökandet efter författaren utvecklar det hela sig till en spännande pusselhistoria - där kanske själva djävulen är inblandad?

Det här är en enormt snygg historia; välskrivet och stämningsfullt. Inte ofta man får tag i en sån här bok, och jag känner bara att jag måste rekommendera den. Återkommer förmodligen då jag läst ut den!

Joe Bonamassa - Sloe Gin @ North Sea Jazz 2007

Trevligt!

Det var på tiden att någon tog tag i cirkeln. Jag har läst extremt lite de senaste månaderna men känner att jag är på väg in i en läsperiod igen.

Läste ut Människor helt utan betydelse för ett tag sedan. Det är en kort liten roman, nästan mer lik en novell, om en snubbe som irrar runt i Sthlm i slutet av 90-talet. Det handlar om medievärlden och om att misslyckas och alla ytliga människor och kärleken. Kan inte riktigt ge en bra förklaring. Vidare, varken hyllar eller sågar boken - men den har en skön stämning rakt igenom utan att egentligen handla om någonting. Men det är ju en konst i sig. Den är skriven av Johan Kling, som gjorde filmen Darling.

Började läsa den där omtalade Sofi Oksanen. Stalins kossor heter den, och den är väl välskriven men jag vet inte. Ger den några kapitel till.

Väntar således på att Peter ska presentera sin bok - som väl inte heter Slavskeppet - The Complete Insane Extra Updated Reissue?

Då tar vi och vänner blad på nytt då'rå!

Återupplivning: mjukstart

Hej bokmalar.

Inget har hänt på länge på grund av att alla förmodligen har varit mer eller mindre upptagna av annat. Jag och Mauritz kämpar på med vårt Sträcklöpet t.ex.

Med det här meddelandet vill jag förbereda er på att en ny bok är vald till nästa omgång och jag tänkte presentera den i slutet av maj/början juni.

Låt höra era kommentarer till detta.

/ Peter

-Italo! Varför???

Ja, nu har jag slitit, offrat, kämpat, krupit, ålat och gråtit. Igår kväll föll boken med en dov duns ner på golvet. Träffen blev mjuk av alla fingerade sidor och vikta hundöron. En epok nådde sin ände, en tv-spelsboss fick se sig besegrad av hjälten i tv-soffan och Klätterbaronen mötte sin överman; Peter Mogård. Jag grejade det!
Knappt att jag drog på mungiporna över segern. Jag kände snarare att den sura smaken i munnen klingade av en aning efter att jag insett att kriget är över.

Bokcirkeln är skadeskjuten rätt illa. Jag höjer mitt glas och utbringar ett lockrop som studsar fram mellan husväggar och avlopp. När ska vi återförenas över en något enklare bok?

PS Låt inte mitt inlägg färga ert betyg på boken. :-)

Hoppas att viljan finns kvar hos er att plocka upp spilrorna av cirkeln. Det är min tur att välja och jag tänkte smygkolla med er om ni skulle vara intresserade av att läsa Slavskeppet 2 som nästa bok?

Jag borde läst! Skyller på att jag blivit hypnotiserad!

Jaha. jag har väl inte varit en speciellt duktig bokcirkelmedlem. nej, inte alls utan istället för att göra det jag borde (läsa boken vi SKA läsa) läser jag en massa annat. Men jag ska ta tag i detta under dagen redan och kasta mig in i handlingen på s. 18 i Klätterbaronen. Den är seg men jag har inte riktigt gett den en chans så jag gör det nu!

Har nyligen läst Hypnotisören av den omtalade pseudonymen Lars Kepler. Läste den mest för att det varit ett himla tjat om VEM/VILKA som skrivit den samt att den ska vara bra. Nu vet vi vilka som skrev den (har bara glömt namnen) och nu när jag läst den så kan kan jag väl säga att den är bra. Eller bättre en din vanliga pocketdeckare där huvudpersonen tar en stänkare, lyssnar på Coltrane eller lagar mat och löser fallet - och samtidigt låter allt annat vara mindre proioriterat.

Hypnotisören börjar precis som alla andra deckare: någon får ett samtal mitt i natten och puttar in Miles Davis Kind of Blue i bilstereon och beger sig iväg; någon annan har begått ett mord; någon annan är polis och så hittar vi lite familjemedlemmar i bakgrunden och så i slutet ser vi ett samband och när sista sidan är utläst känns det mest 'okej' - man är sådär lagom loj, som efter söndagsfilmen i tv4.

Den här boken är jävligt brutal. Då menar jag morden (ett av dem i ett radhus i Tumba), som ibland är på gränsen. Det blir dock en bladvändare även om det tas till tröttsamma knep för att få storyn att ta vändning. Det blir lite Hollywood ibland; saker man bara köper för att kunna läsa vidare, men som egentligen inte funkar. Sedan är jag ju inget fan av deckare, men som sådan betraktad är det helt klart några timmars hyfsat tidsfördriv.

Halkar efter

Det känns inte som om jag nått toppen ännu, knappt har ena foten lämnat marken - ja, man kan väl säga att jag precis ska lyfta upp den andra. Dvs, jag har inte kommit speciellt långt med boken och det hjälpte ju inte till att jag vabbade torsd - fre och glömde boken på jobbet. Vet inte hur det går för er?

Annars har jag nyligen läst ut Nalle Puh för dottern. Ja, inte den där Disneyvarianten utan kapitelboken och jag måste bara säga att den var grymt underhållande - även för mig. Finurligt skriven; karaktärerna får lite mer kött på benen - fast på är fortfarande "ett djur med mycket liten hjärna". Nu kanske ni tror att Ni ska läsa den, men jag tänkte bara att om ni kanske har barn eller sitter barnvakt så är det aldrig fel med lite Puhunderhållning.

Nu läser vi Peller svanslös, och det är ju en rolig historia men inte speciellt välskriven. Kanske tvingar jag på er ett inlägg även om den!

Klättrandet har börjat

Jaha, nu har jag äntligen lyckats få tag i boken och läst några sidor och säger att jag ska försöka klämma den under veckan (äuuhm?) men jag har ingen aning om hur det går för er andra. Vi kan väl kolla läget under veckan som kommer - jag räknar iskallt med att jag ligger sist, med åtta sidor lästa.

Som Yngwie J Malmsteen en gång sade "öh" och vi hörs!

Vägen är kuslig och sönderbränd

Det är inte ofta man lägger ifrån sig en bok och är helt övertygad om att man har läst ett mästerverk; en modern klassiker; någonting viktigt som kommer att finnas kvar många många år framöver. Det är iallafall känslan jag har efter sista sidan i Cormac McCarthys Vägen. Jag har läst en hel del böcker i mitt liv och den här hamnar utan tvekan på fem i topp-listan, om jag nu gjorde någon sådan (fast det gör man ju inte, man bara säger så, ja ni fattar...). Återstår dock att se om den ligger kvar där om ett år eller så.

Vägen är en alldeles fantastisk bok, men genom att uttrycka mig så snurrar jag in mig i motsättningar eftersom ämnet och stämningen i boken är rent ut sagt kusligt och fasansfullt. Ett riktigt helvete, egentligen!

Vill inte avslöja för mycket men det vi möter i Vägen är ett sönderbränt amerikanskt landskap härjat av någon slag naturkatastrof, och vi får följa mannen och sonen dragandes på en kundvagn på väg mot kusten i hopp om någonting bättre. Det är en kolsvart historia där allt hopp är släckt och inga fåglar flyger över himmelen. De möts av sönderbrända städer och döda träd och växter, och när de går där längs vägen och söker efter mat i hus som är ödelagda sedan år tillbaka är det kylan och svälten som är värst. Och så får de vara på sin vakt, för bland alla ödelagda bilvrak och sönderbrända skogar härjar vägpirater som i jakt efter mat utvecklats till kannibaler. Utrustade med järnrör dyker de plötsligt upp. Fast annars är det tyst och tomt.

Jag stannar där! Eller förresten, språket, där McCarthy med minimalistiska medel lyckas lägga kalla fingrar med ett lätt tryck runt halsen redan i inledande meningarna och släpper inte taget förrän sista bladet är läst. Aldrig att han tar i för mycket utan de dramatiska bitarna avhandlas kortfattat - men trovärdigt - och så dialogen som är enormt torr och sparsmakad. Till en början stör det, sedan är det en fröjd att läsa. Dialogen! Kortfattad? Visst! Men det funkar. Jo, faktiskt!

Jag skulle kunna fylla en hel kontinent med superlativ och fortfarande ha över att spilla i havet. Den här boken måste ni läsa, och jag är oerhört glad att jag nu läst den innan jag snubblade över filmen med Viggo Mortensen, som har premiär i dagarna. Den är säkert bra, men kan omöjligt vara i närheten av det som boken förmedlar. Inte ens med en Nick Cave som målar med grova penslar i förgrunden. Men visst ska jag se filmen! Kanske borde jag läsa om den på engelska först, för enligt nån recensent blir boken knappt hälften så bra i svensk översättning (beror dock ej på översättningen utan på språkets nyansrikedom, e-hu?) och jag menar, här har jag haft mitt livs lässtund med den svenska översättningen - vad fan händer om jag läser den på engelska? Och om jag samtidigt lyssnar på Nick Caves och Warren Ellis soundtrack? Blir den kusligare? Jobbigare? Fan, jag vet inte om jag pallar med det.

Dessutom måste jag läsa en annan bok j-ligt fort! Ja, ni vetvilken!! Men hur som helst: LÄS DEN HÄR BOKEN! Hörde ni det? LÄS DEN! Jag säger det igen: LÄS DEN! Så, nu var det sagt. (läs den)

Minns ni Paddington?

Jaha, det var värst vad det blir barnlitteratur här på Frisaga nu då. Fast det bli mest denna typ av litteratur i julmatsmältningstider. Och det finns en hel uppsjö riktigt dålig sådan, men så finns det som tur är även bra böcker för de minsta.

Minns ni Paddington? Ja, jag fick en rejäl åhå jaja-känsla när dottern rev upp julklappen och sade "titta, en bok". Paddington är den där lilla björnen som hittas med en "ta hand om honom"-lapp på tunnelbanan, och familjen Brown tar med honom hem - och där stannar han. Björnen hittar på hyss och lyckas alltid krångla till det för sig - och så älskar han marmelad. Ha, en alldeles lysande bok om du har en fyr-fem-sex-sjuåring i närheten. Nu har vi läst ut Kalla mig Paddington och kommer förmodligen leta upp fler böcker med den marmeladkladdiga björnen från mörkaste Peru, men som i böckerna har hamnat hos familjen Brown i London. Minns att den gick på teve, som nån slags pedagogisk dockteatervariant.

Nästa högläsningsbok: Nalle Puh, och då snackar vi inte de där färgglada Disneyversionerna utan kapitelböckerna - som också är enormt bra och mycket underhållande med ett och annat filosofiskt inslag.

Ps: ang tidigare inlägg vill jag även säga att Cormac McCartys Vägen är en riktigt bra ruggig jävla kanonbok som ni bara måste, jag upprepar MÅSTE, läsa.

Klätterbaronen

Frisagas nya utmaning är klassikern "Klätterbaronen" av Italo Calvini. Den handlar om den tolvårige pojken Cossimo som tröttnar på sitt liv hos sin rika adelsfamilj och han flyr upp till ett liv i träden. Året är 1763 - upplysningstid - boken är dock skriven långt senare, på 1950-talet. Cossimo anpassar sig alltmer till ett liv ovanför marken, han lär sig jaga och överleva med allt vad det innebär. Han blir både utstött men samtidigt uppskattad och till slut uppmärksammas han med besök av självaste Napoleon. Han blir olyckligt kär i grannflickan Violenta och får en följeslagare i form av en Tax. En blandning av utanförskap, filosofiska problem och kärlek. Läs och njut! Vi ses i slutet av januari.

Vägen, eller The Road (vad ni ni föredrar)

Har försökt får tag i klätterboken, men varenda bibliotek säger NEJ och akademibokhandlar säger "slut påförlaget" men jag kämpar vidare. Det ska gå!


Tills dess läser jag Cormac McCarthys The Road. Ruggig, är väl ordet jag tar till så här några sidor in i boken. Och som inte det vore nog så har Nick Cave plinkat ihop ett soundtrack till filmen ( på boken) som är ruskigt bra - det kommer nämligen en film i ämnet alldeles strax. Och om du undrar vem Cormac McCarty är så är det snubben som skrev boken som blev film - No Contry for Old Men. Så är det just nu!