Det är inte ofta man lägger ifrån sig en bok och är helt övertygad om att man har läst ett mästerverk; en modern klassiker; någonting viktigt som kommer att finnas kvar många många år framöver. Det är iallafall känslan jag har efter sista sidan i Cormac McCarthys Vägen. Jag har läst en hel del böcker i mitt liv och den här hamnar utan tvekan på fem i topp-listan, om jag nu gjorde någon sådan (fast det gör man ju inte, man bara säger så, ja ni fattar...). Återstår dock att se om den ligger kvar där om ett år eller så.
Vägen är en alldeles fantastisk bok, men genom att uttrycka mig så snurrar jag in mig i motsättningar eftersom ämnet och stämningen i boken är rent ut sagt kusligt och fasansfullt. Ett riktigt helvete, egentligen!
Vill inte avslöja för mycket men det vi möter i Vägen är ett sönderbränt amerikanskt landskap härjat av någon slag naturkatastrof, och vi får följa mannen och sonen dragandes på en kundvagn på väg mot kusten i hopp om någonting bättre. Det är en kolsvart historia där allt hopp är släckt och inga fåglar flyger över himmelen. De möts av sönderbrända städer och döda träd och växter, och när de går där längs vägen och söker efter mat i hus som är ödelagda sedan år tillbaka är det kylan och svälten som är värst. Och så får de vara på sin vakt, för bland alla ödelagda bilvrak och sönderbrända skogar härjar vägpirater som i jakt efter mat utvecklats till kannibaler. Utrustade med järnrör dyker de plötsligt upp. Fast annars är det tyst och tomt.
Jag stannar där! Eller förresten, språket, där McCarthy med minimalistiska medel lyckas lägga kalla fingrar med ett lätt tryck runt halsen redan i inledande meningarna och släpper inte taget förrän sista bladet är läst. Aldrig att han tar i för mycket utan de dramatiska bitarna avhandlas kortfattat - men trovärdigt - och så dialogen som är enormt torr och sparsmakad. Till en början stör det, sedan är det en fröjd att läsa. Dialogen! Kortfattad? Visst! Men det funkar. Jo, faktiskt!
Jag skulle kunna fylla en hel kontinent med superlativ och fortfarande ha över att spilla i havet. Den här boken måste ni läsa, och jag är oerhört glad att jag nu läst den innan jag snubblade över filmen med Viggo Mortensen, som har premiär i dagarna. Den är säkert bra, men kan omöjligt vara i närheten av det som boken förmedlar. Inte ens med en Nick Cave som målar med grova penslar i förgrunden. Men visst ska jag se filmen! Kanske borde jag läsa om den på engelska först, för enligt nån recensent blir boken knappt hälften så bra i svensk översättning (beror dock ej på översättningen utan på språkets nyansrikedom, e-hu?) och jag menar, här har jag haft mitt livs lässtund med den svenska översättningen - vad fan händer om jag läser den på engelska? Och om jag samtidigt lyssnar på Nick Caves och Warren Ellis soundtrack? Blir den kusligare? Jobbigare? Fan, jag vet inte om jag pallar med det.
Dessutom måste jag läsa en annan bok j-ligt fort! Ja, ni vetvilken!! Men hur som helst: LÄS DEN HÄR BOKEN! Hörde ni det? LÄS DEN! Jag säger det igen: LÄS DEN! Så, nu var det sagt. (läs den)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar