Ska i detta inlägg fatta mig kort, och inte rabbla på om berättelsens kärna eller huvudpersoner utan gå rakt på sak! Anledningen till att jag läste Nattfåk var att Johan Theorins debut, Skumtimmen, var en grymt spännande historia där han lyckades använda naturen som en del i berättelsen; aldrig förr har Öland känts så ödsligt och dimmigt hotfullt som när en man vid namn Nils Kant går igen på Alvaret i skymningen.
Skumtimmen var alldeles lysande och i Nattfåk försöker författaren göra om bedriften, också denna gång med hjälp av naturen i form av snöstormen - fåken. Här finns dimman och diset, fyrarna och blåsten, mordet och gåtan och återigen gamlingen Gerlof Davidsson som knäcker den sista nöten. Det borde funka men blir bara en tråkig kopia av debuten, där fåken inte alls är lika skrämmande som legenden om Nils Kant och dimman på Alvaret. Ett drama med några huvudrollsinnehavare som på ett väldigt krystat, och ibland väldigt förutsägbart, sätt kopplas samman och slutligen bildar ett så kallat klimax med efterord som bromssträcka. Vi har läst det förr, och Nattfåk får mig att sortera in Johan Theorin i det ganska tråkiga spänningsroman-facket. Synd, men det känns som om författaren stressat fram boken och hamnat i ett ganska fånigt Beckliknande slut. Det här är definitivt en sån där bok som jag glömt några sekunder efter att jag läst ut den. En sån där deckarjävel!
Nej, vill ni ha hav, dimma och ondska - läs Människohamn för böveln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar