Kul att någon skriver här. Frisaga får inte dö, hör ni det? Kan inte låta bli att slänga iväg ett inlägg ja mé! Ska dock kolla upp boken i föregående inlägg, tackar för tipset!
Själv får jag ingen ordning på läsandet. Har fastnat/stannat upp både i Dennis Lehanes Live By Night och trollromanen Stallo. Båda = bra, fast jag kommer ingenstans med läsandet just nu.
Då går det bättre att lyssna, och just nu kör jag Marcus Birros Att leva och dö som Joe Strummer i bilen då jag skjutsar barnen mellan hemmet och aktiviteterna. Ser först till att dra fram ljudet i framsätet för den här sortens litteratur lämpar sig nog inte för små barn.
Det finns givetvis en anledning till att Birro inte toppa listorna med sina böcker. Det torde var ämnet! Han skriver om sig själv och sin misär; böckerna han skriver är fyllda med rödvinsfyllor i lånade lägenheter på samhällets bottenskikt. Det handlar om honom, honom, honom och lite om hans polare. Och så ett band vid namn The Krister Petterssons.
Men det är underhållande. För mig, och det kanske säger mer om mig men Marcus Birro skriver så in i helvetes bra. Inte minst i den här boken, som är fylld med liknelser och minnen från en tid som flytt. Det blir som ett väldigt långt sommarprogram, och även om det inte är en biografi känns det som en sådan. Det händer mycket och ingenting. Ingen mördare som jagas, ingen kommissarie som lyssnar på John Coltrane och röker pipa. Bara en lång egocentrisk dialog. Om människor jag aldrig har träffat och som egentligen är ganska ointressanta.
Det är ganska befriande och kravlöst. Den funkar i små portioner (läs: korta bilturer). Och jag är helt övertygade om att den här boken blir bättre som ljudbok, där författaren (som tycks förälskad i sin egen röst) får spy ur sig sina egna ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar