Änklingen

Istället för att läsa ut Alessandro Baroccos Silke plockade jag fram Ray Kluuns Änklingen. Det är uppföljaren till En sorts kärlek, som handlar om Sten vars fru Carmen går bort i cancer och hur han hanterar detta genom att festa och att vara konstant otrogen. Det är självklart Ray som är bokens Sten, och nu är han framme vid tiden efter hustruns död. En sorts kärlek fick mycket uppmärksamhet då den kom ut eftersom Ray Klunn skriver så brutalt ärligt och utlämnande - och så framstår han inte direkt som en trevlig person. Nu är det bara Sten och dottern Luna kvar, men istället för att ta hand om henne drar han iväg på en vild knarktripp till Ibiza.

Vet inte om den här boken håller men jag gillade En sorts kärlek, mest för att den påminner aningen om Nick Hornby samt att Kluun skriver ganska okonstlat. Det är ofta naket och rakt på - det är en konst i sig att skirva om sig själv i tredje person och fortfarande vara en komplett skitstövel. I förra boken inledde han varje kapitel med ett citat från en film eller låt som på något sätt satte stämningen - men tyvärr har han övergett detta enkla grepp denna gång. Det är dock lite synd!