I väntan på vaddå? upptäcker jag Juliet, Naked!

Frisaga tycks ha tagit en liten vintervila, och det är okej; vi har alla mycket att göra och sanningsenligt ska jag säga att det inte bläddrats blad speciellt mycket senaste tiden. ”Det är mycket nu” och allt det där, men kanske blir det ändring på det nu?

Men, först, vill jag förklara varför det där sista Paulrud-inlägget inte publicerades (som om ni satt och väntade, ehhh?) vilket jag tidigare utlovat. Det beror på att jag stupade tio sidor in i Inbjudan till sorg! Insåg att jag här hade att göra med en karaktär i övre medelålderns överkant som ojade sig över att han inte vågade prata med kärringen som kom med bokbussen varannan månad. Pallade inte ännu en sån där ”jag är ensam”-historia med en man i första person medelålder.

Och så hittade jag Sara Stridsbergs Drömfakulteten på rea, och den verkar bra och allt det där men tappade fokus och kunde inte läsa. Det är väl hösten antar jag?

Men så sprang jag på den där författaren igen, i fredags. Han, vars böcker jag alltid slukat och aldrig orkat vänta på att de ska översättas utan nästan alltid läst på engelska, och det är ju också att föredra. Han har inte skrivit några dåliga böcker, även om även han haft toppar och dalar, och skriver alltid så där ledigt och lättläst fast med stil och finess. Ja, jag pratar om Nick Hornby och påstår inte heller att jag sprang på honom i egen hög (tja, låg är kanske ett bättre ordval) person men hans senaste bok fanns på biblioteket. Hade ingen aning om att Hornby kommit ut med en ny bok, så jag slet åt mig den i sån hast att kärringarna på bibblan sköt ner hakorna och tittade över glasögonen.

Har bara läst tre kapitel i Juliet, Naked men Hornby är tillbaka i god form. Den handlar om paret Annie och Duncan (runt 40) som egentligen bara har en sak gemensamt; artisten Tucker Crowe. Duncan är ett hängivet Tucker Crowe-fan, har en egen hemsida och skriver texter i forum om artisten, medan Annie börjar inse att de egentligen inte är så lika utan bara har Crowe gemensamt – och dessutom egentligen inte ens där ser saken på samma sätt.

Tucker Crowe är artisten som plötsligt, i slutet av åttiotalet, kommer ut från en toalett mitt under pågående turné och bestämmer sig för att lägga av. Sedan dess har han varken gjort musik eller haft kontakt med media, och spekulationerna om vad som hände på toaletten sträcker nu ut sig i ändlösa trådar i forum på nätet. Tja, i alla fall av ett hundratal personer, för Tucker Crowe är relativt okänd för den stora massan. Men för Duncan är han ett oförstått geni som är bättre än både Cohen, Keats och Dylan.

Boken börjar med att brittiska paret Annie och Duncan besöker New York och den toalett där allt hände. Sedan utvecklar sig en rad olika händelser, men relativt trygg i god Hornbymiljö. Och hittills känns det som en riktigt Hornbyklassiker på hemmaplan i musikvärlden, fast om den kommer upp i tidigare alsters nivå är svårt att säga.

Återkommer i ämnet, och om ni nu inte vet vad ni ska läsa eller vill få fart på läsningen så finns det alltså en ny Hornby där ute. Om ni inte läst något med Hornby så rekommenderar jag High Fidelity, How To Be Good eller Falling Down. För ni har väl läst Fever Pitch?