Det regnar i Wimbledon

Det tar längre tid att läsa den här boken och det beror på olika saker, men jag kommer inte riktigt in i den. Kanske ska man läsa den i ett svep och inte småsnuttar medan pastan kokar upp eller när barnen slåss om badankan i badkaret? Det regnar i Wimbledon är Anders Paulruds debut och denna gång skriver han inte i första person utan i tredje. Fast på baksidan står det att "det här är en sann berättelse" och att "fiktion behöver ett visst mått av trovärdighet". Och så heter huvudpersonen Alter! Alter ego kanske?

Precis som boken om Sofia Karlsson handlar den om kärlek och svek och består till stor del av dagboksliknande poetiska inlägg. Tja, poetiska är väl kanske att ta i men ibland är det riktigt vackert uttryckt fast det är återigen inte speciellt muntert. Och så en del snusk, som "Efteråt; som om något i grunden ordlöst vällde fram ur honom tränger han in i henne bakifån; en klibbig värme och han låser fast henne, fuktar henne med sin saliv, ser de silverfärgade fjunen i hennes ryggslut, hur de får liv av den svaga vinden som letar sig in i rummet".

Alter sitter på rummet och röker. Tänker, funderar medan tennisen har uppehåll på grund av regn. Han tänker på Sigrid och hur hon försvann. Ja, jag ska inte avslöja allt för mycket av handlingen. Det är ganska bra men ändå mest ...... hittar inte orden .... ältande, kanske? Lite som i Sofiaboken. Fast vackert och stämningsfullt stundtals. Sedan tar det slut och som läsare känner man sig kanske inte helt tillfredställd. Nej, jag vänder mig om och lyfter upp nästa bok - vilken inte heller verkar vara speciellt munter.

Nästa bok: Inbjudan till sorg